Zombiesommar

Den franske filosofen Gilles Deleuze sa en gång att zombien är den bästa metaforen för vår tid. Utan tvivel känns den passande i dagens läge när alla och envar sitter och stirrar på sin mobiltelefon. Inte riktigt medvetna om livet, sig själva, eller andra. Zombien tycks dock ha fler funktioner och roller än så i samtidskulturen.

Det första man tänker på är kanske att zombieapokalypsen blivit romaner (t.ex. The Road, I am Legend, The Twelve och Pride and Prejudice and Zombies). Andra zombiefenomen är saker som ”zombie runs” (man joggar jagad av zombies), eller ”zombie walks” som det årliga spektaklet på Södermalm.

Den vanligaste analysen av zombiefenomenet är väl att vi vantrivs i kulturen och i våra motsägelsefulla, bekväma men samtidigt lite meningslösa liv. Vi längtar efter en katastrof där vårt existentiella uppdrag blir enkelt: kampen för överlevnad tar över vilsenheten och vi får ett liv där vi kan strunta i regler och vad andra tycker för att istället bli berättigade till en omnipotent frihet. Vi får plundra fritt av världens materiella rikedomar och leva ut våra destruktiva frustrationer utan samvetskval.  Men är detta verkligen sanningen om fascinationen med zombiekatastrofen i samtiden? Handlar det om en eskapistisk dagdröm där vi är fria att göra allt det där vi inte annars får?

En stor del av populärkulturen kring zombien möter vi idag inom dataspelen. Zombien har verkligen fått en stor revival i dataspelens värld! Där drar zombieapokalypsspel som Last of Us 2 stora skaror av fans, som i fjol då långa köer ringlade sig över Medborgarplatsen. (Men också spel som Dying light, They are billions, 7 days to die, DayZ, etc, etc. säljs för miljarder.)

Längtande skaror

Kassasuccén Last of Us är dock långt ifrån de gamla, enkla skjuta-skjuta-spelen från dataspelens barndom.  Visst innehåller spelet klassiska dataspelsutmaningar som att skjuta och klättra, men till skillnad från förr så är handlingen i spelet angelägen, karaktärernas öde är gripande och skräcken man upplever när det riskerar att gå dem illa är gastkramande. Dessutom utmanar handlingen normer och svartvitt tänkande, som annars är så vanligt i populärkulturen (för att inte tala om nyhetsrapporteringen).

I Last of Us skildras till exempel tonårsgraviditet och en lesbisk kärleksrelation. Det ges utrymme för berättelser om okonventionella vänskaper, mellan ung och gammal, exempelvis,  och mycket annat, som går långt utanför vad man förväntar av ett dataspel. Men det riktigt obehagliga och ovanliga greppet är att man i Last of Us 2  får spela karaktärer från båda sidor i spelets berättelse. Först spelar man Ellie, men senare hennes fiende, Abby. På så sätt förskjuts perspektivet, empatin och lojaliteterna för spelaren. Man hamnar i en ambivalent situation när man ska låta de båda karaktärerna (som man lärt känna, som man hejar på och verkligen gillar) hamna i dödlig konflikt med varandra.

Abby hotar Ellie med pistol

Det är svårt att se eskapism som motivet för zombiefenomenet även inom filmens värld. Där blev zombiefilmen känd som en genre som inriktar sig på social kritik. George Romeros filmer, t. ex. Dawn of the Dead, blev känd för just detta. Filmen är delvis förlagd till en galleria. Romero driver med vår hjärndöda konsumtion på gallerian. Dit återvänder förstås de levande döda i filmen och vankar runt precis som de gjorde när de levde. Samhällsperspektivet märks också genom att alla kan bli en zombie: busschauffören, brandmannen, och till och med en Hare Krishna-munk vandrar planlöst runt i Romeros zombiegalleria. Handlingen blir också ofta okonventionell. Romero låter en vit kvinna och en svart man (med icke-stereotypa egenskaper) bilda det framgångsrika radarparet medan filmens hårdkokta  machoman går ett snöpligt öde till mötes – till publikens jubel.

Romero låter inte sitt verk bli en film som bara handlar om att få bli rädd och skrika eller en film att bara förströ sig själv med en liten stund. Filmens zombiemonster väcker nämligen ambivalenta känslor hos filmtittaren. De ser läbbiga ut och de äter människor. Men samtidigt är de komiska i sin slöhet och i sitt monomana vandrande. Vidare är filmmusiken överdrivet hurtig och ger en ironisk känsla till sammandrabbningarna med zombierna, som dödas spektakulärt så att blodet skvätter. Men det är ofta svårt att hålla sig för skratt. Och ibland hejar man rentav på zombierna. Det är en film där förväntningarna inte infrias och som väcker oväntade tankar och känslor.

(Scenerna pendlar alltså mellan äckel, komik, spänning och skadeglädje. Som i  den här scenen: https://m.youtube.com/watch?v=im6OBds7PZs&t=918s)

Som sjuttiotalist och utifrån pandemin kan jag inte heller låta bli att notera att zombien, i många av spelen och filmerna, har sin grund i ett virus som kokats ihop på något labb av galna forskare. Och nu på senare tid ställs faktiskt på allvar frågan om Covid 19 tagits fram av forskare på ett labb i Wuhan. Verkligheten överträffar dikten.

Viruset HIV och en cell

Zombie och virus hör alltså ihop. Och är det inte så att virus ofta beskrivs i monstrets termer? När HIV blev känt och medierna spred kunskap om sjukdomen på åttiotalet så fick viruset inte sällan mänskliga drag. Viruset beskrevs med ord som att den  ”invaderar”, ”koloniserar” eller ”utnyttjar” sin värd. Den lilla krumeluren, viruset,  är ju också (märkligt nog) en livsform mellan liv (cell) och död (kemisk materia). Men under åren för HIV-skräcken så gavs liksom viruset en människas psykologiska agenda och en illvillig plan. Tidningsfotografierna förstärkte ofta det skrämmande intrycket med grälla färger. Viruset som ”alien” och ”foreigner” underströks. Sjukdom som invandring, helt enkelt.

Zombien tycks verkligen vara tillbaka den här sommaren. Kanske för det varit så varmt och man lätt blir slö? Kanske för att pandemin fortfarande gör att vi lever lite i limbo, lite mitt emellan vårt vanliga liv och hotet om döden? Kanske för att berättelserna, lekarna, spelen om zombier verkligen handlar om det liv vi lever och lyckas förströ samtidigt som de skärper vår blick på den verklighet vi erfar? Eller vad det nu är. Zombien i samtiden har dock onekligen fått mig att se saker i nytt ljus denna zombiesommar.

Tryckta källor, för den intresserade:

Lauro, Sara Juliet (editor) Zombie Theory – A reader, 2017

1 kommentar

Under Uncategorized

Inte värd ett öre

För sextio år sen i år sätts svenska soldater in i krig. Inte fredsbevarande. Inte observatörsstyrkor. Utan 6000 soldater och svenskt stridsflyg deltar aktivt i kriget. Och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkommer i en olycka den 15 september 1961. Kongokrisen fyller 60 i år. Kan vara värt att försöka komma ihåg vad som hände.

Svenska stridsflygplanet Tunnan sätts in i Kongo

Ja, hur kunde Sverige efter 140 år av fred plötsligt ha stridande förband ”i mörkaste afrika”? Hur hamnade vi där?

För att förstå det behöver man känna till lite historia. Man behöver känna till att Belgiens kung Leopold II ägde Kongo under artonhundratalets senare del. Landet var hans personliga egendom. Under hans styre minskar befolkningen i landet från 30 till 8 miljoner. Allt för att Leopold skulle få elfenben till sina pianon, gummi och ädla metaller – och mycket, mycket annat.

Landet övertogs 1908 av Belgiska staten efter massiva internationella protester mot vanstyret (eller ska vi helt enkelt kalla det folkmordet?). Belgien sköter landet fram till 1960. Ofantliga rikedomar skeppas under dessa år iväg till hemlandet, medan kongoleserna får se sig rånade på landets resurser – och inte sällan får de sätta livet till på kuppen.

Leopold II av Belgien

Till slut, vid sextiotalets början, bryter sig dock Kongo fritt och Patrice Lumumba väljs till premiärminister. Vid den ceremoni som hålls vid maktöverlämnandet håller Belgiens kung Baudouin ett tal till folket där han prisar sin förfader kung Leopold II:s arbete. Lumumbas svar på det blir: ”men nu är vi inte era apor längre”. Man skulle kunna säga att ”det blev dålig stämning”. De orden kom också att skaffa honom mäktiga fiender eftersom de förolämpade Baudouin och belgarna.

Patrice Lumumba, Kongos premiärminister

Mycket riktigt, det dröjer inte länge efter avskedskalaset förrän belgarna är tillbaka. Den här gången med vapen i hand och med stöd av USA. Det har förstås blivit oroligheter och frågan är om Lumumba inte är pro-kommunist, heter det. Då behöver förstås de osjälviska belgarna komma dit och se till att det blir ordning.

Lumumba vänder sig till FN. Belgien har infiltrerat och angripit ett självständigt land. Helt i strid med FN-stadgan. Dag Hammarskjöld engagerar sig i frågan och ber Sverige hjälpa till med FN-trupp. Men inte som man kan tro för att stoppa Belgiens olagliga aggressionskrig och se till att skydda Kongos demokratiskt valda regering, utan i något slags tredje roll, lite mittemellan sådär.

Det hela slutar med att Lumumba grips av belgiska styrkor, förlåt, belgiska legosoldater, allierade med den kongolesiske femtekolonnaren Moïse Tshombe. Lumumba fängslas och torteras. Och han och två av hans ministrar avrättas summariskt mot ett träd. Den ene efter den andre. Liken begravs. Men kommer kort därpå att grävas upp igen, styckas och upplösas i syra. Nån högt uppsatt person hade kommit på att hans kropp och grav kunde bli en symbol för kampen och att det kunde ”leda till problem”. Varje spår av Lumumba suddas ut. (Nya uppgifter visar att både MI6 och CIA försökte lönnmörda Lumumba innan mordet, bl. a. med en förgiftad tandborste.)

Till makten stiger till slut Mobutu Sese Seko som kommer att styra landet fram till 1997. Han svindlar under sin tid bort vanvettigt stora summor och flyger ofta med jetplan för att shoppa, medan myglet, utplundringen och vanstyret av Kongo fortsätter. Business as usual.

Dag Hammarskjöld omkommer under mystiska omständigheter och får i Sverige med tiden karaktären av ett nationalhelgon. Nu pryder hans porträtt den svenska tusenlappen. Vad han egentligen gjort som gör han förtjänar denna ära är dock svårt att begripa.

Dag Hammarskjöld på tusenlappen

Sveriges och Hammarskjölds insats är ju inte särskilt heroisk eftersom inget försvar av folkrätten gjordes. Inga mänskliga rättigheter hävdades. Istället fick Krösus råda. Och en pålitlig marionett och svindlare som Mobutu sätts att styra landet.

Ibland möts jag av svenskar som tror vi svenskar är ”the good guys”. Ja, vi stöttade ANC, vi sa ifrån när Sovjet invaderade Tjeckoslovakien, och stöttade i alla fall i ord Vietnameserna. Men under den glänsande ytan, under sagan om det fantastiska Sverige så finns en grumlig och illaluktande historia som sopats under mattan.

Till exempel så drev Sverige slavhandelsön Sankt Barthelemy som koloni efter 1789, Lundin Oil utreddes för folkrättsbrott 2016, och mången god miljard tjänades av de svenska företagen i Sydafrika under apartheid. Men inte bara där utan på många andra håll. Fast vår osjälviskhet tas alltid fram. Ulf Adelsohn, ledare för Moderaterna sa ju såhär när bojkott av Sydafrika diskuterades i Sverige 1985: ”Om vi bojkottar varor från Sydafrika, blir ju de stackars negrerna där nere arbetslösa”. Idel omtanke.

Sverige är ett land med en rätt märklig självbild. Den irritation som man möter om man säger att vi har en stor skuld till Afrika är ibland rent vitglödgad. Men sanningen är den att vi gjort mindre gott och mer ont än vi tror. Sanningen är den att vi glömt bort vår skuld. Och få är de som hört vittnesmålen om ångesten från de svenska soldater som inte kan glömma sin.

Och även om det inte är de svenskar som jobbat med internationell solidaritet och demonstrerat till stöd för ANC, Kuba eller Palestina som nu har blodsmiljarderna på sina bankkonton, så får man väl konstatera att vissa svenskar gjort mindre än de borde och att andra fortfarande har en förmögenhet att betala tillbaka till de bestulna.

Den svenska tusenlappen är fortfarande värd en slant – men Hammarskjölds gloria och den svenska heligheten, de är inte värda ett öre.

(Tillägg, 5 juli, 2021)

Frågan kvarstår. Varför är Sverige i Afrika med plan och stridande förband? Sveriges militära insatser brukar historiskt sett ha en tendens att kretsa kring: näringslivet, vår egen vapenexport och vår egen ekonomiska och politiska elit. Oftast är det alltså Socialdemokraterna som varit biträdet i specerihandeln när haubitzkanonerna, kullagren, JAS, Viggen och Tunnan och mycket annat kan krängas och ge jobb i Sverige.

Historien har en tendens att upprepa sig. Den skrämmande insikten för oss svenskar är att när USA och de europeiska makterna vill gräva guld så säljer vi spadarna. Det är det som är skälet att vi är där. Det lär vi få se igen.

Tryckta källor, för den intresserade:

Gerard, Emmanuel & Kucklick, Bruce Death in The Congo – Murdering Patrice Lumumba, 2015.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Inte säker

I låten ”The Hills” sjunger The Weekend: ”When I’m fucked up, that’s the real me”. Låten ger en depressivt realistisk bild av världen. Verkligheten är bara sann när den är mörk. Låten gör sig påmind när jag läser Reiner Stachs monumentalbiografi över Franz Kafka. I det kollektiva medvetandet är väl just Kafka deppig? När jag gick i gymnasiet så var det nån ironisk (?) Dysterkvist som hade en t-shirt med tryck som föreställde Kafka. På den stod det ”Kafka hade inte heller så roligt”.

Trots att bilden av Kafka i allmänkulturen är mörk så är det inte den bild som framträder i hans levnadsteckning när Reiner Stach håller i pennan. Det är omöjligt för mig att i en enda artikel sammanfatta den komplexa bild över människan Franz Kafka som Stach visar upp. Det finns dock några drag som jag tror har allmänt intresse och som delvis stöder den gängse bilden, delvis helt vänder den upp och ner.

De flesta känner till att Kafka växer upp i Prag, i Böhmen. Att han var jude och att han hade en problematisk relation med sin pappa. Kanske har man hört något om hans förlovningar som slogs upp och att han dog svältdöden av tuberkulos i svalget, eller att han var doktor i juridik och jobbade med arbetsskadeförsäkringar.

Därtill är det väl allmänt känt att Förvandlingen handlar om ångesten inför att leva upp till andras förväntningar och att Processen handlar om en oskyldig man som utsätts för ett anonymt, byråkratiskt justitiemord. Dessutom vet de flesta att han skrev Slottet och Amerika och kanske att han skrev ett långt anklagelsebrev till sin far.

Kafka levde dock inte riktigt det tråkiga och meningslösa byråkratliv som man skulle kunna tro att döma av att han jobbade med ”försäkringar”. I själva verket var Prag vid denna tid väldigt dynamiskt och Kafka fick möta de mest otroliga moderna uppfinningar, händelser, pjäser och personligheter. Han möter både Rudolf Steiner och Albert Einstein. Han läser och diskuterar Freud. Han har ett ett spännande umgänge med kreativa och insiktsfulla samtida. Martin Buber är en av dem.

När jag läser Stach så framträder två drag hos Kafka tydligare än de andra för mig. Det ena draget är Kafkas självupptagenhet. Det andra är osäkerheten i hans värld. Det tycks som han psykologiskt är kluven mellan en del som verkligen tar sig själv på enormt allvar. Samtidigt som han intelligens tycks ifrågasätta det rimliga i det. Om vi skulle benämna dessa två drag med freudianska begrepp så skulle man kalla det första hans ”narcissism” och det andra hans ”straffande överjag”.

Det vore dock lite för enkelt. Kafkas självupptagenhet är inte kroppens narcissism, utan moralens narcissism. Han dömer sig själv, hårt. Och det är förstås en fåfänga som driver hans skapande och skrivande. Ingen författare skriver något som hen inte tror är av värde. I Kafkas fall är detta dock inte säkert och hans intelligens, eller överjag, eller moraliska självkritik sätter kroksben för skrivandet.

Kafkas liv tycks vara en virvelvind av moralisk och intellektuell fåfänga: en konflikt mellan att ta sig själv på det största allvar, men samtidigt att lasta sig själv för just detta. Ett exempel på detta finner vi i brevet till pappan. Där anklagar han pappan för att ha krossat honom psykologiskt. Men brevet blir inte en vulgär outning av pappan på det sätt som ibland sker i barns böcker om sina föräldrar nuförtiden, nu senast i Sverige kanske i Felicia Feldts bok om Anna Wahlgren, själv känd från tidigare populära böcker om barnuppfostran.

Istället vänder Kafka inochut på sig själv och ifrågasätter sin egen bild av sig själv som utsatt barn. Han uttalar sin kritik mot fadern men tar sedan tillbaka den och lägger lika stora delar av skulden på sig själv, eller på någon slags determinism. Varken Kafka eller pappan har skulden: de är så olika och bestämda av sina egenskaper att de inte förstår varandra, och sårar varandra på automatik. Det kunde inte bli på nåt annat sätt, osv. Det centrala är dock att barnet har del i skulden. Att Kafka själv har del i ansvaret.

Kafkas självupptagenhet är inte en förälskelse i den egna spegelbilden som i myten om Narcissos. I Kafkas fall blir spegelbilden ett annat ansikte än det egna, ett janusansikte. Han litar inte på sig själv, han ifrågasätter sina egna behov, önskningar och känslor från uppväxten. Han uttalar sin anklagelse mot pappan, men dömer sedan sig själv för just detta. Kafka är helt enkelt så självupptagen att han själv måste vara syndabocken.

Stach berättar om när Kafka skriver novellen ”Domen” (Das Urteil). Kafka skriver berättelsen i något slags sublimt rus. Han skriver färdigt den på en enda natt. Det är en av få litterära verk Kafka är nöjd med och själva visionen och skrivandet i sig och berättelsen själv tycks för Kafka sammantaget blivit en närmast religiös upplevelse.

Men vad är det med Domen? Är det handlingen? Är det miljön? Är det karaktärerna som utgör Kafkas bidrag till världslitteraturen?

I min läsning är det inget av dessa saker, utan berättelsens vändpunkter, som utgör Kafkas stora bedrift. Inte hans byråkratikritik eller kritik av kraven i familjen. Inte alls de saker som han är känd för. Vad är då dessa vändpunkter för något?

Domen handlar om Georg som ska förlova sig. Han sitter på sitt rum och skriver brev till sin vän i Sankt Petersburg för att berätta om denna livshändelse. Han går sen till sin sjuka pappas rum för att prata om detta. Det blir en konflikt där pappan anklagar sonen för att vilja honom illa, sen beordrar pappan sin son att dö genom drunkning och i sista meningen får vi reda på att Georg hoppar över kanten på en bro. Det är handlingen och karaktärerna, i korthet.

Men själva vändpunkterna är insprängda i berättelsen på flera ställen. Först i brevskrivandet där Georg plötsligt blir osäker på om det verkligen är motiverat att skriva till kamraten i Sankt Petersburg. Sedan i samtalet med pappan så hävdar pappan helt oväntat att kamraten inte finns, men senare också (igen helt oväntat) att pappan själv skrivit till kamraten och berättat hur det ”egentligen är” och att Georg inte kan räkna med att kamraten kommer läsa Georgs brev. Också anklagelsen om att Georg ska vilja pappan illa är oväntad och apart. Därtill kommer pappans dödsdom av sonen och det antydda självmordet i sista meningen. Det är de här vändpunkterna som gör berättelsen ‘Kafkaesque’.

Vändpunterna skapar ett obehag hos läsaren. Det är skrämmande när verkligheten blir såhär opålitlig.

Kafkas värld är alltså inte så mörk, som man brukar säga. Den glöder istället av en vision av världen där inget är säkert. Kafkas bild av världen är, helt enkelt, inte deppig eller glad i de termer vi normalt föreställer oss. Det handlar inte om huruvida ‘glaset är halvtomt eller halvfullt’ här i världen, utan om det i själva verket ens finns ett glas. Frågan är om vi kan lita på den värld som möter oss människor, inte om den är mörk eller ljus.

Kafka påminner oss om att det inte är säkert att vår bild av världen går att lita på, att vi närsomhelst och helt plötsligt kan inse att vi tagit miste. Att vi hade fel.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Schwedische Gardinen

Konstnären Ann Böttcher ställde i våras ut sjuttiotalsgardiner, placerade i en spiral, bland sina konstverk på Bonniers konsthall. Jag minns den sortens gardiner, vi hade dem i skolan. För några år sen vaknade jag en sommarmorgon i en stuga och slogs av gardinerna från min barndom.

Böttcher, Ann Vater (die Oder-Neiße-Linie), 2020-2021
Sommarstugegardin, 2016

Det är nåt med sjuttiotalets gardiner. Det ligger en omsorg i dem. Någon hade bekymrat sig om att det skulle finnas gardiner i metallarbetarnas matsal, som i Ann Böttchers fall. Gardinerna är hämtade från hennes pappas arbetsplats. På min barndoms skola i Kristinehamn hängde några som liknade just dem jag fotade i sommarstugan.

Kanske skulle man kunna använda gardiner som ett sätt att utvärdera kvaliteten på en arbetsplats eller en skola? Det är liksom något som tyder på att man tycker det man håller på med är viktigt och att de som gör jobbet är viktiga? Kanske kan man till och med gå så långt och säga att de vittnar om en fin människosyn?

Om Skolinspektionen skulle bestämma att deras utvärderingar skulle fokusera på gardiner, så skulle nog svenska gardiner få ett uppsving. ”Det som mäts, görs” – säger man i managementlitteraturen.

När jag jobbade med mjukvaruutveckling i början på 2000-talet vet jag vi skrattade åt de stora bolagens övertro på ”Lines of Code”, som mått på kvalitet i programmerarnas arbete. Nån berättade då om hur man i Sovjet bestämt hur många skor som fabrikerna skulle göra, men att det lett till att man bara fick skor i små storlekar.

Senare läste jag om Campbell’s law och om Atlanta Public School Cheating Scandal. Så. Det visar sig att uttrycket ”det som mäts, görs” är sant. Det verkar stämma. Tråkigt nog blir konsekvenserna en öststatifiering av samhället. Det vill säga: till slut kan man inte lita på några resultat alls. Siffrorna flyter fritt från verkligheten. Precis som i Sovjet. Massor av skor i rapporterna, men inga på fötterna.

Men än så länge, kära läsare, så håller mitt stalltips. Om man ser fina svenska gardiner, så är man på ett bra ställe… Ja, om man inte talar tyska förstås! 😉

1 kommentar

Under Uncategorized

Misslyckandets mirakel

Michel Houllebecq gör kultförfattaren H.P. Lovecraft till intressant läsning i sin analys av hans författarskap i boken H.P. Lovecraft: Against the World, Against Life. Lovecraft är nog okänd för de flesta svenskar. Han skrev en slags torra och en smula bisarra skräckberättelser. De handlar inte sällan om en enstörig man, runt 1900, som råkar komma ett mysterium på spåren. Kampen mot mysteriet blir honom övermäktig och leder ofta fram till en insikt om hur allt han hittills vetat, var fel.

Lovecrafts språk är torftigt och han är inte bra på action och han är inte bra på dialog. Lovecraft är dessutom rätt fördomsfull och i noveller som The Horror At Redhook är han direkt främlingsfientlig, eller rentav rasistisk. Hur kan ett sånt här författarskap ha en så engagerad läsekrets, fortfarande tryckas i nya upplagor och till och med förtjäna en analys av självaste Houllebecq, med förord av Stephen King?

Svaren är flera. Dels är Lovecraft en man som väcker till liv skräcken inför evigheten, det oändliga universum, skräcken för tomheten och meningslösheten. Dels skildrar han losern, en ofta bortglömd människotyp – trots att vi alla, i någon bemärkelse, tillhör kategorin. ”Hjältarna” i Lovecrafts berättelser har inte en chans mot de ockulta, kosmiska mysterier de försöker förstå och försvara sig emot. De drivs dock av en frenesi och ett febrigt engagemang i sitt försök att rädda mänskligheten. Ironiskt nog är de ofta helt ensamma, utan familj eller vänner. Så de kämpar, dör och misslyckas i kampen för att försvara en gemenskap de inte ens är en del av.

Lovecraft’s heroes strip themselves of life. Renouncing all human joy, they become pure intellects, pure spirits striving toward a single goal: the search for knowledge. At the end of their quest, a terrifying revelation awaits them: from the swamps of Louisiana to the frozen plateaus of the Antarctic desert, in the very heart of New York and in the somber vales of Vermont’s countryside, everything proclaims the universal presence of evil.

Houllebecq, 131

Dels är Lovecraft en mästare på att väcka den mänskliga fascinationen för det mystiska, det exotiska och för vansinnet i sina berättelser. Han sätter suggestiva namn på uråldriga och bortglömda gudar. Cthulhu är kanske hans mest kända skapelse. Cthulhu är en gigantisk tentakelprydd monstergud av kosmisk betydelse, men vars syften är obegripliga för oss människor. Han bor i en bortglömd stad på havets botten och när han vaknar, i novellen The Call of Cthulhu, är mänsklighetens överlevnad ett fåfängt hopp. Cthulhu, Shub-Niggurath och Azathoth är namn som kommit ur Lovecrafts penna. Det är hotfulla och skrämmande namn på monster vars planer och ondska sträcker sig över oräkneliga eoner. Lovecraft väcker vår rädsla förevigheten, tomheten och det egna förnuftets slut.

Lovecrafts skildring av losern och en hopplös kamp påminner förstås i delar om Franz Kafkas författarskap. Att misslyckas – att ge allt, men ändå besegras – är en del av de existentiella villkoren hos de båda författarna. Alla människor bryts ner till slut, åldras och dör, inte sant? Detta samtidigt som vår moderna vardagskultur är helt upptagen med segraren. Vi har the self-made man, vi har atleten, musikidolen, o.s.v. Alla är de representanter för den moderna myten som säger att det går att vinna i livet.

Att få läsa och leva sig in i och fascineras av en berättelse om misslyckandet som mänsklig erfarenhet skapar alternativ till att gå på SATS, ha vita tänder, ny bil, vara hetero, gift och ha gjort ett klipp på Bitcoin. Upplevelsen blir kanske, i en viss bemärkelse, ett existentiellt självförsvar? Kanske är det det som till del förklarar intresset för Lovecrafts dammiga prosa, långa dialoger och släpiga action? Houllebecq skriver om detta. Lovecrafts berättelser är ett uttryck för den frihet som infinner sig om man förlorar i alla vardagslivets hierarkier och race. Själva det skönlitterära läsandet är till och med ett uttryck för att man inte längre ställer upp på den värld man lever i:

Those who love life do not read. Nor do they go to the movies, actually. No matter what might be said, access to the artistic universe is more or less entirely the preserve of those who are a little fed up with the world.

Houllebecq, 38

Så att läsa Lovecraft blir en protest mot en värld som är outhärdligt dålig. Att läsa om undergång, förlust och vanmakt blir mer autentiskt och ger större frihetskänsla än att delta i ”livspusslet”, sommarstugejakten eller ”choose happiness”. Lovecraft ger oss kanske möjligheten att se misslyckandet som befrielse, att se de världar som då mirakulöst öppnar upp sig. Med eller utan tentakelmonster. 😉

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Nya borstar, samma skräp

På Skolverket är nu snart alla borta som kan förknippas med magplasket Lgr 11 och Lgy 11. Sloganen har bytts från ”nya tydliga kunskapskrav” till ”likvärdighet genom nationella prov”. Det som är samma är att allt handlar om resultaten.

Nya namn presenterar sig nu i senaste numret av Skolvärlden och en ny lösning på problemet med betygens likvärdighet. Glöm det vi sa sist. Det är i själva verket omöjligt att få till likvärdigheten med hjälp av kunskapskraven. Men om vi lägger till provresultatet till de lokalt satta betygen så blir det likvärdigt ska ni se. Jo, tjena.

Hur är det egentligen beställt med Skolverkets trovärdighet? De försäkrade för tio år sen att likvärdigheten skulle infinna sig med 2011 års läroplaner. Det gick ju sådär. Och var är ödmjukheten? Självkritiken?

Nu kan man läsa om att nationella proven ska rädda alltihopa. Men hur fungerar de egentligen? Var kan man som medborgare få ta del i kvalitetsarbetet med proven? Har de uppfyllt sitt syfte under de tio senaste åren? Ska vi bara lita på att de nationella proven är nån slags testteoretiska våta drömmar: prov som bara har lite slumpfel men att de i övrigt är relevanta och trovärdiga och inte har några systematiska fel eller negativa konsekvenser? Ska vi tro på att den här trimmade formen av resultatstyrning kommer lösa alla våra problem?

Saken är nog tyvärr den att efter 2011 års cirkusnummer och löften om ”tydliga kunskapskrav” så finns inte den tilliten. Efter tio år med matriser, prov, återkoppling och uppföljning så är det dags för något helt annat. Men det vet man inte om på Skolverket utan föreslår en finjustering av systemet. Vi sätter på en turbo, så blir det bättre. Medan man på myndigheten funderar på hur resultatstyrningen ska finslipas så drunknar lärarna i bedömningsarbetet, betygshysterin bland elever vet inga gränser, konkurrensantagningen har blivit en miljardbusiness – medan Per Kornhall rapporterar att det inte finns läromedel på skolorna. Det är dags att vakna och se de här sakerna. Vi behöver nåt helt annat än finfina prov och trimmade betyg i skolan. Vet ni inte om det, så behöver ni ta reda på det.

Vi behöver en skolmyndighet som slutar prata om resultaten och istället börjar prata om undervisningen, om hur man lär sig, om lust att lära, om böcker, om labbar, om lärande, om utflykter, om teaterbesök, om relevanta kunskaper, om nyfikenhet, om bildning.

Under rådande system reduceras skolans syfte till en slags ständigt pågående bedömning och validering av kunskaper som inhämtats på ett eller annat sätt. Men. Ärligt talat. Skolan ska inte bara vara ett kvitto, en mätning, en kvalificering – utan behöver också handla om att unga människor ska få chans att finna sin egenart, få chans att vara kreativa och expressiva – nåt som inga krav eller mätningar kan fånga. Unga människor behöver få chans att utveckla sin ansvarskänsla och sin kritik av det samhälle som de en dag ska ta hand om. De behöver få göra, tänka och känna saker som ingen skolbyråkrat kan föreskriva eller mäta. Att det ens ska behöva sägas visar hur långt denna resultatstyrning tillåtits gå.

Och till slut: vad sägs om lite ärlighet den här gången? Och en ursäkt, till oss lärare, för alla de rapporter ni skrivit och skyllt den bristande likvärdigheten på oss?

1 kommentar

Under Uncategorized

Skolan i uppochnervända världen

I gårdagens Svenska Dagbladet skriver Elisabeth Fernell, Christopher Gillberg, med flera en debattartikel under rubriken ”Teoretiska krav slår ut många elever”.

Det är en angelägen fråga de presenterar. Praktiska kunskaper värderas inte i skolan. Fokus är på teori. De som är mer praktiskt orienterade får oftare underkänt än andra, enligt deras forskning. Man pekar också på de långtgående konsekvenser som betyget F får för ”en elev som gör sitt bästa för att klara skolans mål”. Dessutom hänvisar man till att utbildningsministern sagt att ”en avslutad utbildning i grundskolan och gymnasieskolan hör till de mest avgörande faktorerna för att klara sig bra i livet”.

Det här är nåt jag skriver under på alla dagar i veckan och två gånger på söndag. Men när jag läser Fernell, Gillberg et al, så inser jag att den mest vettiga och etiskt grundade uppfattningen ändå kan komma på skam. Det beror på att det vettiga, goda och logiska ska passa in i uppochnervända världen.

För precis som i Alice i underlandet så är skolans logik vänd uppochner. Hur har det kunnat bli så?

Ta en titt på Skolverkets nationella kunskapskrav. De nya, ”tydliga” kunskapskraven. Läs kraven i ett ämne som du är förtrogen med. Tala sen om för mig att de går att använda för en likvärdig och rättssäker betygssättning. Nä, just det, det går inte. Det har i själva verket varit känt att det inte går sen Wigforss betygsutredning 1940, sen återigen ifrågasatt i MUT-utredningen 1973 (se t.ex. Christian Lundahl Viljan att veta vad andra vet, s. 280), att det skarpa förslaget till vårt gällande betygssystem dessutom sågades av sin stora inspirationskälla Ference Marton, 1992, hjälpte inte heller. Trots att man inte kan använda kriterier för att på ett likvärdigt sätt ta ställning till elevers kunnande i olika ämnen och årskurser (och att alla svenska utredningar och sakkunniga är eniga om det), så är det precis det vi gör. Skolverket förklarar hur det kunnat bli såhär i sin senaste skrift om betygssystemet. Myndigheten skriver att systemet grundas på ”falska premisser”. Men skolan får fortsätta verka i uppochnervända världen.

PowerPoint-presentation av Skolverksrapporten ”Likvärdiga betyg och meritvärden”.

Leif Davidsson, Likvärdiga mål och kunskapskrav i grundskolan (SOU 2007:28), inser även han att skriftliga mål och betygskriterier inte kan fungera som grund för en likvärdig betygssättning men han fäster till slut sin tilltro till kommentarmaterial som ska definiera begreppen och till nationella provssystemet och till nationella bedömningsstöd. De ska konkretisera kunskapskravens luftpastejer. De ska tillförsäkra systemet ”tillräcklig” likvärdighet. Problemet blev att det inte hjälpt – utan styrningen av betygssystemet har blivit, precis som man kunnat befara, och som regeringen ville undvika, ”konturlös och vag”(s.94).

Tyvärr är inte heller nationella prov perfekta eller en silverkula för likvärdig bedömning. Det är inte ens nåt man kan lita på (över huvud taget). I själva verket är provens olika provbetyg helt godtyckliga. Att prov av det slag vi har i Sverige inte hämtar sina olika kvalitativa nivåer från kvalitativa skillnader i lärandets utfall döljs bakom vetenskapligt fikonspråk som ”Modified Angoff-method”, ”item P value” och ”impact data” (se t.ex. Daniel Koretz The Testing Charade, s. 273f.) I själva verket fungerar provsystemet som en rökridå, eller en vetenskaplig fernissa för en typ av kunskapsbedömning som egentligen gör djupt problematiska distinktioner mellan eleverna som inte går att leda i bevis rent vetenskapligt. Föga förvånande så varierar kravgränserna kraftigt mellan åren och uppgår ibland till skillnader på 9 procentenheter, vilket betyder att ett år kan 10 procent bli underkända på provet ett annat 19 procent. När man betänker att alla i nian skriver provet i matte så inser man det orimliga i den typen av variationer. Vidare så stämmer lärarnas betyg och provens resultat mycket dåligt i många fall. Se nedan.

Så situationen är den att betygen ska sättas utifrån ‘konturlösa och vaga’ krav och stöttas av pseudovetenskapliga prov med, av allt att döma, tämligen stora systematiska fel och godtyckliga betygsgränser. Samtidigt så reser man krav på att lärarna ska sätta likvärdiga betyg och på att lärarna ska ge återkoppling på resultaten från skolmyndigheters, skolhuvudmäns och medborgares håll.

Det som blir tydligt utifrån Fernells och Gillesbergs artikel är att många med praktiska intressen underkänns under de här villkoren, att det rådande systemet leder till ett fokus på teori och skriftliga underlag, för det är ju säkrast så – att ha ett underlag på pränt (?). Och samtidigt vet alla att ‘en avslutad utbildning i grundskolan och gymnasieskolan hör till de mest avgörande faktorerna för att klara sig bra i livet’ och att vi har de människor vi har – praktiker som teoretiker – och att alla behövs i samhället.

I syfte att göra dessa likvärdiga bedömningar så samlar lärarna mycket riktigt in prov och bedömningsunderlag som aldrig förr. De fylliga kunskapskraven behöver få sina motsvarigheter i underlag som förefaller hänga ihop med det som ska bedömas enligt kraven; man lägger tid på sambedömning för att försöka hantera osäkerheterna; man hanterar omprov och inlämningar, extra muntliga prov och kompletteringsuppgifter – allt för att få igenom eleverna och ha saklig grund för att de ska kunna betygssättas. Fokuset och tiden som läggs på bedömning och prov har accelererat de senaste tio åren och lärarna hinner inte med bedömningsarbetet. Nettoeffekten blir då att allt större del av lärarnas tid läggs på att hantera ett system som grundas på ”falska premisser”. Detta samtidigt som allt mindre tid läggs på själva lärandet. För när lärarna intervjuas om implementeringen av nya kurs- och ämnesplaner, den nya betygsskalan och kunskapskraven i olika utvärderingar av Skolverket så kan man läsa att de säger saker som:

Väldigt subjektiva kunskapskrav. Omöjligt att få likvärdig bedömning. (Lärare)

Kriterierna för E, C, A är mycket allmänt hållna vilket gör det svårt att överföra till exempel på elevprestationer. Nationella proven har gett mig viss vägledning i detta arbete. Det behövs återkommande diskussioner gällande formativ bedömning och hur man konstruerar lämpliga uppgifter i olika svårighetsnivåer. […] (Lärare)

Ibland är det också tidsbrist! Det gäller att samla alla relevanta underlag direkt och fortsätta så under läsåret! Samla, spara, bedöma, återkoppla! (Lärare)

Undervisar i för många ämnen, 6 stycken i år 4–6, för att hinna med att få ett säkert underlag i alla ämnen. (Lärare)

Det ironiska med Fernells och Gillbergs artikel ligger i att trots att de verkligen vill få till en skola och ett Sverige där alla klarar grundskolan och gymnasiet så riskerar effekten bli, om det ens blir nån, att man i skolan kommer försöka ännu mer att få ännu fler elever att klara godtyckliga prov och lämna in underlag som passar dessa vaga och konturlösa krav. Att ännu mer tid läggs på bedömning och ännu mindre på undervisning.

Det är uppochnervända världen. Alice i underlandet. För en uppmaning om att skapa en etisk skola, där alla får chans att lära sig, att utvecklas och finna sin egenart och plats i samhället riskerar att leda till än större fokus på prov, krav och mätningar som är lika verkliga, trovärdiga och vetenskapliga som cheshirekatten.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Intelligens i förändring

De flesta har hört talas om IQ. Det är förstås nåt mer än en låt av Magnus Uggla. Det handlar om en mätning, en mätning av ”intelligens”. Mätningen utvecklades först av Alfred Binet och Theodore Simon. Instrumentet hade inledningsvis syftet att upptäcka de barn som behövde särskilt stöd för sin utveckling. Då betonades att intelligens är nåt dynamiskt som påverkas av undervisning, upplevd relevans, av motivation. Det glömdes fort.

Med tiden så fick IQ karaktären av en egenskap man har. Jordan B Peterson, exempelvis, talar om IQ som nåt ”you have”. Så människor som ”har” IQ 85 kan inte göra vissa saker och de kan inte lära sig, säger han.

Det här är en spridd uppfattning i dag. Jordan B Peterson har miljontals följare och är mångas bild av en intellektuell och kunnig person, som säger hur det är snarare än hur vi önskar att det vore. Men redan utan hans YouTube-kanal så har tanken om medfödda, oföränderliga själsliga egenskaper ganska stor utbredning.

Catherine Malabou skriver om IQ och dess rötter i sin bok Morphing Intelligence – From IQ measurement to artificial brains (2019). Hon har gjort en slags arkeologisk utredning av intelligensmätning som vetenskaplig, social, medicinsk, och ideologisk verksamhet. Hon menar att Alfred Binet, som utvecklade det första IQ-testet, aldrig avsett att intelligens i IQ-test är något man ”har”, eller att intelligens ens ”är” nåt som kan mätas på det sätt som ett träd eller en sten kan mätas.

Malabou drar i sin bok parallellen mellan IQ-mätning, rashygien och ideologisk darwinism. Malabou menar att IQ-mätning precis som rashygienen stött tanken om att vi kan bygga ett samhälle på de som fötts starka, de som fötts smarta. Tanken som styr är föreställningen att visa gener är bättre för intelligens, hälsa och så vidare. Inte särskilt förvånansvärt så hänger mätningen av människoskallar, intelligensmätning, den tidiga genetiken och rashygienen ihop.

Mycket riktigt ledde teorin till praktik, påpekar Malabou. I USA tvångssteriliserades minst 64 000 människor, i Tyskland 400 000. I Sverige över 27 000, övervägande kvinnor. Det här var förstås långt innan vi visste så mycket om genetik och innan vi visste nåt om epigenetik. Nu vet vi att det mesta av generna i våra celler är inaktiva och saknar betydelse för våra egenskaper och att miljön påverkar de aktiva genernas egenskaper kraftigt. Vi vet att hjärnan är tydligt plastisk och förändras kontinuerligt och anpassas på cellnivå under livet, beroende på våra erfarenheter.

Människor, till exempel elever i skolan, som övas i att se sig själva och fundera över sina beteenden och som möts av lärare och vuxna som kan spegla hur de tänker (hur de ser på sig själva, sitt lärande, sitt ansvar för andra, osv) kan självständigt utveckla sitt eget tänkande. De kan utveckla sin intelligens i både mätningar och mer brett än någon mätning förmår fånga.

IQ-mätningen hänger dock inte ihop med den här typen av dynamisk människosyn. Den handlar om att ta reda på dina medfödda egenskaper, skriver Malabou. Det kallas på engelska ”innatism” eller ”hereditarianism”. Det är från IQ-mätningen vi har begrepp som debil, idiot och imbecill. Du är en idiot. Du är obildbar. Du är en belastning, osv.

Att detta sätt att tänka inte lämnat oss märker man om man läser The Bell Curve (1994), en tegelsten som sammanfattar rönen från ‘stark evidens’ om intelligensmätning, skriven av Hernstein and Murray. I boken får man också veta att kvinnor inte har lika många briljanta personer som män, och att svarta har ett lägre medelvärde för sin IQ än vita. Inget om hur den sociala politiken, fattigdom, undernäring eller kulturell mobbning påverkar en människas själsliga utveckling. Det sitter i den dubbla x kromosomen eller i den mörka huden, ska vi fås att tro.

Från intelligensmätningen utvecklas idéer också om ”mental ålder” och ”särskild begåvning”. Redan i Binets första bok ägnas ett helt avsnitt till ”de särskilt begåvades behov”, trots att det uttalade syftet med mätningen ju var att hjälpa de som hade låga värden. Föreställningen att särskilt begåvade inte får tillräcklig stimulans, eller att vissa ligger ett år före håller fortfarande. Jan Björklund och Skolverket utgår från idéen om ”särskilt begåvade”. Det finns nu officiella stödmaterial om hur vi kan hjälpa dem i skolan; och i kartläggningen av nyanlända anses den bästa anpassningen av skolan vara att eleven placeras i en årskurs som passar begåvningen snarare än den biologiska åldern.

Malabou pekar dock framåt mot en ny hjärna, den artificiella intelligensen (AI), möjliggjord (kanske) av nya plastiska neurala kretsar som nu utvecklas. Det kommer i sånt fall vara en form av intelligens som utgår från vår kroppslighet och som kommer att vara ”korkad” precis på det sätt som människor är, helt oaktat en intelligenskvot på 200. Det kommer vara ett medvetande precis som vårt som inte i sina upplevelser, sitt tänkande eller sin förståelse kan reduceras till en linjär mätning. AI, intelligens och människor är föränderliga dynamiska, mångfacetterade och komplexa. Och drömmen om de enkla svaren får vi som tur var överge. Det kommer AI att påminna oss om ifall vi glömmer.



2 kommentarer

Under Uncategorized

Blir du lönsam, lille vän?

Konstverket Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg (1972) brukar ses som ett uttryck för den skepsis som spreds mot auktoritet, teknologi och rationalitet under och efter Vietnamkriget i både Sverige och Förenta staterna.

Vietnamkriget hade haft rationalitet som sin främsta ledstjärna. Kriget leddes av Robert McNamara som tidigare varit chef på Ford Motor Company. Han använde mätningar, datorsimuleringar och resultatmått (som antal dödade soldater eller antalet förstörda ”strukturer” [läs: hus]) för att utvärdera hur kriget gick. Tanken under ytan var att en handling är ”god” om den är effektiv.

Det hela anses ha skapat en reaktion inom konsten och filmen som är kritisk till ”det effektiva samhället”. I Sverige blev till exempel filmen Gökboet (1975) en stor framgång. Det är den film som gått längst på svenska biografer, utan uppehåll . Den visades nonstop i 10 år. Filmen handlar om hur ett mentalsjukhus drivs av samma typ av teknologiska förnuft som Vietnamkriget. Genom vård, transparens och terapeutiska samtal samt medinflytande så ska de sjuka bli friska. Men vården är ständig övervakning, samtalen blir påtvingad nakenhet och förödmjukande bekännelser och medinflytandet är en maskerad, som ser ut som att vi har röstat men där ”de förnuftiga” bestämmer.

I boken Gökboet (1958) hänger en plakett på en vägg som gratulerar sjukhusavdelningen för att den behöver minst personal av alla avdelningar. Den är effektivast.

1979 kom Jean-Francois Lyotards bok The Postmodern Condition ut. I boken beskriver han den ”performativa” kunskap som triumferar i en värld där ingen handling har ett värde i sig, där inget är sant eller har hänt om resultatet uteblir. Det goda i en performativ värld är maximala resultat till minimala kostnader. Värden som ”sanning” eller ”etik” underordnas effektiviteten.

Lyotards profetia är att utbildningen i framtiden (vår tid?) kommer att domineras av detta performativa förnuft. Men han menar att det förnuft som det här sättet att tänka står för till sist alltid missar mål. Den nytta som mäts och som styr handlandet leder till handlingsmönster där människor bara försöker sig på sånt de vet de kan lyckas med och det som är lönsamt. Det som inte hade en effekt (som räknas) har ju aldrig gjorts.

Jonas Salk och andra forskare lyckades 1952 ta fram poliovaccinet, grundad på forskning som finansierats utan resultatkrav. Vaccinet grundade sig på samarbete och öppen forskning. Vaccinet patenterades aldrig. Stora volymer av vaccinet spreds på kort tid och miljontals kunde skyddas från en allvarlig sjukdom utan att någon tjänade en krona på affären. I dag leder lönsamhetskravet till konkurrerande vaccin, avsaknad av samarbete, fiendskap mellan länder och till att de flesta av oss ännu inte är vaccinerade.

Fast bara det som anses lönsamt finns. Så man undrar nästan om det där med Salks vaccin egentligen hände. Tillbergs fråga kommer tillbaka i vår tid, men nu är frågan kanske snarare: finns du ens om du inte är lönsam, min lille vän?

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Nästan där

Skolan finns nästan inte längre. Den har slutat vara konkret och rumslig och blivit abstrakt och fjärran. När eleverna sitter hemma och ska ha skolan där, så kan flera av skolans traditionella sätt att arbeta inte längre användas. Den påtagliga fysiska närvaron möjliggör för tredimensionell kommunikation, handgriplig hjälp, samt direkt observation och utvärdering av aktivitet, problemlösning och engagemang. Det är också lättare att leva sig in i elevernas situation när man är i samma rum med dem och ser hur de reagerar. Man kan förstå deras vidare verklighet och sammanhang: kanske har nån fått slut med sin tjej, kanske har nån stukat foten på gympan. Småsaker som om lärare vet om dem kan påverka bemötandet och bidra till att göra skolan varm och mänsklig.

Lärande på distans innebär att vi som lärare inte är där, vi är nästan där. Utifrån att vi berövas möjlighteter till inlevelse, övervakning och interaktion som vi är vana med så behöver vi se över hur vi kan göra istället. Det här är mina förslag på hur situationen kan angripas:

  1. Inlevelse. Det här är en svår tid för många. Kanske pressas familjen ihop och stämningen inte är så bra hemma? Visa värme och inlevelse. Utgå från människan. Bjud in till att låta dem berätta om svårigheter. Erbjud ett förutsättningslöst samtal, utan moralkakor, för de som har svårigheter att hänga med på grund av småsyskon, tiktok eller CS-GO.
  2. Medinflytande. Betona delägarskap nu när kontroll inte längre fungerar. Erbjud inflytande över ämnen och arbetsområden som behandlas i undervisningen. It takes two to tango.
  3. Öka interaktionen. Använd metoder som: exit tickets, muddiest point, rita, göra en tabell, göra en mindmap, think-pair-share, pessimist-optimist, djävulens advokat, osv.
  4. Visa engagemang. Berätta om sånt du känner för. Berätta om hur du lär dig och gör för att komma vidare när det är svårt. Lös elevernas uppgifter och visa hur du gör. Gå först som modellelev, ”first learner”.
  5. Gå ut. Använd reportaget eller kanske rentav intervjun som metod? Kanske har du nån bekant som kan komma in och vara gäst hemifrån på lektionen?

Distanslärandet ställer stora krav på både lärare och elev. Krav som vi inte riktigt kan leva upp till. Det är svårt att ersätta att vara där. Men i ärlighetens namn är ju inte ens den vanliga skolan en garanti för att alla lyckas hela tiden. Långt därifrån. Kanske kan vi påminnas om att vara rimliga mot eleverna och oss själva och samtidigt vara ståndaktiga, problemlösande och proaktiva? Tekniken i sig är ju en utmaning och det gäller att så fort som möjligt få grepp om hur man bokar möten så att alla elever blir deltagare istället för administratörer, att se till att veta var bilder man vill dela ligger, ta reda på hur man kan dela ljudet från sin egen dator, osv., osv. När man fått kläm på de sakerna kan man lägga till nya verktyg och variera.

Vi når nog inte hela vägen. Det kanske inte ens går om vi gör allt rätt och kan all teknik. Vi är ju bara nästan där.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized