Den femte boken

Robert Caro är kanske världens främste biografiförfattare. Hans bok om Robert Moses har jag redan skrivit om. Men det är hans monumentalbiografi över Förenta staternas president Lyndon Johnson som kommer gå till historien.

Robert A. Caro

Biografin är nu uppe i fyra band och hans läsare väntar otåligt på det femte och sista bandet. Vart och ett av delarna är på runt 1000 sidor, ibland mer. Verket heter The Years of Lyndon Johnson.

Den första delen Path to Power kommer ut 1982. Den andra Means of Ascent, 1990. Den tredje Master of the Senate, 2002. Den fjärde Passage of Power, 2012. Alla väntar andäktigt på den femte och sista delen. Verket påbörjades 1975. Robert Caro är nu 86 år.

Åren har ägnats åt research. Caro har bosatt sig i The Hill Country i västra Texas för att lära känna Lyndon Johnsons uppväxtmiljö. Han har tillbringat åratal av sitt liv vid Lyndon Johnsons bibliotek i Texas. Där förvaras, i likhet med alla andra presidenters bibliotek, alla dokument från presidentens liv.

Lyndon B Johnson Library

Caro har intervjuat alla, eller nästan alla, som kände Lyndon Johnson. Han har jämfört berättelserna med varandra och med dokumenten. Han har vänt på alla stenar, eller som han själv säger ”vänt varje blad” i arkiven. Det var ett råd han fick när han började som grävande journalist i Long Island efter att han tagit sin examen från Princeton. När man går igenom ett arkiv ska man vända varje blad. Man vet aldrig vad man får syn på.

Caro berättar i Path to Power att Lyndon Johnson växer upp i en hård del av Texas. En öde del. En del av landet som saknar elektricitet. Hans pappa var först framgångsrik men blev ruinerad och Johnson fick gå fattigmanshögskolan. Han jobbade också som lärare med fattiga mexikanska barn. Lyndon Johnson förstår fattigdom och han hatar den och fruktar den.

Det berättas att Lyndon Johnson var outtröttlig som lärare, hans första jobb, och att han arbetade med barnen med en envishet som saknade motstycke. När föräldrarna behövde barnens hjälp med skördarna tiggde och bad han dem att låta barnen gå i skolan. Han jobbade långt in på kvällarna och använde både lock och pock – hugg, slag och uppmuntran – för att få barnen att plugga.

På universitet blev Johnson aktiv i kårpolitiken. Även där frenetisk och outtröttlig. Hans politik och frontfigur skulle vinna till varje pris redan på den nivån. Till slut blir han själv vald till kongressen och går till val på att han ska hjälpa Roosevelt med hans ”New Deal”. Han lovar att texasborna i The Hill Country ska få elektricitet.

The Hill Country, Texas

Caro beskriver hur livet utan el var i The Hill Country. Medan männen var på fälten fick kvinnorna dra upp allt vatten för hand med plåthinkar. Det var djupt till vattnet så de fick dra genom att gå bort från brunnen med repet över axeln. Sedan bära två hinkar med ett ok bort till huset. Till maten, disken, tvätten, hygienen och städning. Kvinnorna berättar för Caro hur de alla blivit krumma och fått runda axlar av år av arbete att hämta vatten. Lyndon Johnson tjatar, tjatar och tjatar i Washington. Till slut kommer elen.

I Means of Ascent berättas om Lyndon Johnsons politiska och ekonomiska karriär och de medel han använder under klättringen uppåt. Han satsar sina pengar på radio och får tidigt kontakt med oljebaronerna som ser möjligheten att med Johnsons hjälp komplettera sin ekonomiska makt med politiskt inflytande i Washington.

Johnson går till val för Texas ena senatorsplats. Han tävlar mot den omåttligt populäre Coke Stevenson som är en self-made man, cowboy och tidigare guvernör. Stevenson är ensam i historien om att ha vunnit i alla Texas 254 valkretsar. Johnson använder sig av en massiv radiokampanj. Han skaffar också en helikopter och flyger kors och tvärs över Texas för att möta folket.

Helikoptern och radiokampanjen med falska anklagelser om Stevenson är två grepp som verkar funka. Helikoptern blir känd som The Flying Windmill och blir en stor attraktion och publikmagnet för folk som aldrig sett en sån förr. Och Stevenson som inte gjort de saker han anklagas för i radioreklamen anser inte att han behöver bemöta uppenbara lögner. Men skit fastnar som de säger i Förenta staterna.

Lyndon Johnson och The Flying Windmill

Vid valet så ser det plötsligt ganska jämnt ut. Caro beskriver här i stor detalj hur rösträkningen går till. Vid slutet så ser det ut som Stevenson ändå vann. Men valurnor hittas under mystiska omständigheter och de felande rösterna som Johnson behöver finns plötsligt. Johnson stal valet.

I Master of the Senate skildras åren i senaten. Senaten handlar om senioritet. Man ska inte tro man ska prata ens första året som senator. Men Lyndon Johnson blir gruppledare efter två år, minoritetsledare efter fyra och majoritetsledare efter sex. Sen ser han till att stifta den första medborgarrättslagen sen inbördeskriget. Trots att senatorerna från södern kontrollerar alla viktiga kommittéer.

Igen visar han prov på en otrolig beslutsamhet och frenetisk energi. Och återigen visar han att han är beredd att göra vad som helst för makt.

Han får kontroll genom att han själv fördelar bidrag från oljebaronerna i Texas. De senatorer som vill ha oljedollar till sitt politiska arbete måste komma överens med Lyndon Johnson.

Han är också en stark personlighet och en bjässe. Han säger det folk vill höra och han är oförlåtande mot de som inte gör som han vill. Han sätt att prata med senatorskollegorna syns på bilderna nedan.

Johnson går också över lik. Han slaktar kollegan Lyle Olds karriär fullständigt. Johnson vill ha hans kommittébefattning inom energisektorn. Olds är mycket kvalificerad och har energifrågor som sitt expertområde. Då spelar Johnson kommunistkortet. Han har hittat Olds gamla artiklar i vänstertidningar. Fast Olds jobbade ju vid en telegrambyrå när han var journalist i sin ungdom. Så på samma sätt som för TT eller Reuters så kan Olds telegram publiceras i kommunisttidningar. De kan förstås publiceras i vilken tidning som helst som prenumererar på telegrammen. Men Olds är rökt. Han lyckas inte försvara sig. Skiten fastnar. Alla tror ”bevisen” som visas upp vid utskottsförhöret som beslutar om vem som får det åtråvärda jobbet. Olds får inte jobbet. Han och hans familj blir utfrysta. Ingen vill umgås med en kommunist. Han blir arbetslös. Ruinerad.

I The Passage of Power beskriver Caro livet som vice-president. Johnson förlorar mot Jack Kennedy i valet. Kennedy behöver dock stöd i Texas för att få igenom sin politik. Johnson tar marionettämbetet i tron att han fortfarande ska kunna använda sitt inflytande i senaten trots att han bytt jobb. Men han tar miste. Uppdelningen mellan lagstiftande makt och exekutiv makt är benhård i Förenta staterna.

Johnson blir istället helt akterseglad och får inget inflytande. Han får be om lov att flyga dit han vill och Kennedys unga gäng kallar gubben från landet för Rufus Cornpone bakom hans rygg. Lyndon Johnson som alltid sagt ”power is where power goes” får se sig helt maktlös. Ovanpå det får han sin första hjärtinfarkt. Under konvalescensen på sin ranch i Texas ger han upp. Blir deprimerad. Men hans vänner ser till att tidningen skriver att Johnson hämtat sig och att han ligger bra till för att bli president efter Kennedy. Då repar han sig och kastar sig in i arbetet igen.

Johnson är med under Kubakrisen men det dramat är inget mot mordet på Kennedy i Dallas, Texas, hans egen hemstat.

Lyndon Johnson svär presidenteden ombord på Air Force One. Jackies jacka är fortfarande blodig.

Johnson slår an högtidliga teman i talet till kongressen och nationen efter mordet. Han knyter Kennedys kollegor till sig men han och Robert Kennedy har varit som katt och hund sen första gången de träffades, så nu är det Robert Kennedy som blir maktlös.

Makt avslöjar vem du är, skriver Caro. När Johnson väl får makten stiftar han ännu mer radikala medborgarrättslagar. Afroamerikanernas rättigheter får starkt skydd i de nya lagarna. Han satsar också på de amerikanska fattiga. Det blir sjukvårdsreformer som Medicare och Medicaid. Det blir sociala program för utbildning och de med lägst löner. Nu får många råd att gå på college med statens stöd. De allra fattigaste får stöd. Johnson vill bygga ”The Great Society”. Johnson verkar minnas sin egen uppväxt i fattigdom och förnedring. Han minns de mexikanska barnen från skolan där han en gång jobbade.

Vietnamkriget, lögnerna runt intermezzot i Tonkinbukten är dock saker som starkt förknippas med Johnsons presidentskap. Men utvecklingen av kriget började innan Johnson blev president. Krigets katastrofala förlopp och konsekvenser kommer att skildras i den femte boken.

Nu väntar jag och många tusen med mig otåligt på hur allt ska sluta. Frågan är om Caro, 86, kommer hinna färdigt med sitt mästerverk innan han själv går ur tiden.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Maktens män

Hur fungerar makt i en demokrati? Den frågan får ett utförligt svar i Robert Caros författarskap.

Boken delad i tre delar

I The Power Broker: Robert Moses and the Fall of New York (1974) beskriver Caro mannen som formade New York, Robert Moses. Det är berättelsen om idealisten som blir pragmatiker och till slut helt uppslukad av sin makt, en maktmänniska utan skrupler.

Robert Moses kommer att styra New York i över 40 år. Han kommer att ha mer makt än både borgmästaren och guvernören tillsammans. Detta trots att han aldrig blivit vald. Genom sin roll som tjänsteman kunde han påverka lagstiftningen, reglerna för hur statliga ”authorities” fick fungera. Genom sin outtröttlighet, sin karisma och förmåga att få talanger att arbeta för sig kunde han planlägga, bygga och få den ekonomiska kontrollen över alla New Yorks stora broar. Han byggde alla större vägar, och bostäder för de fattiga. Över en halv miljon människor bor idag i socialt boende som Moses byggde.

Moses fick mycket makt genom sin första tjänstemannnaroll, som parkkommisionär. Han byggde Jones Beach och många många andra parker. Han anlade vägar till parkerna, vackra parkways. Newyorkborna kunde med hans hjälp äntligen ta sig ur stan och kunna åka och bada och åka ut till landet på sin fritid. Detta gjorde honom förstås omåttligt populär. Popularitet är makt.

Jones Beach

Att han exproprierade land, lurade andra parkförvaltare och med fula knep bestred alla rättsprocesser som riktades mot honom på kuppen var inga problem. Det gjorde honom bara ändå populärare. Tidningarna hyllade honom som folkets man och de som ville stoppa byggena hängdes ut i media som bakåtsträvare och stenrika lantisar som inte fattar vanligt folks problem. Man måste knäcka några ägg för att göra en omelett.

Politiker som Fiorello La Guardia, och många andra, fick se hur Moses fick alltmer makt men kunde inget göra för att begränsa honom. I själva verket fick de ge honom allt mer inflytande eftersom deras egna politiska framgång hjälptes av de prestigefyllda och omtyckta vägarna, broarna och parkerna. Till slut tjänar Moses’ Väg- och bromyndighet fantasibelopp på tullavgifterna. Men pengarna tillhör inte staten utan myndigheten. Moses kan själv bestämma vad som ska byggas utan att behöva tigga pengar av politikerna. Makt är självständighet

Robert F Kennedy Bridge

Men vissa saker gick honom emot. Han ville bygga en bro från Brooklyn till Manhattan med ena brofästet vid Battery Park. Fast här blev det till slut stopp. Alltför många med mycket inflytande bor i närheten av Wall Street och hans föreslagna bro skulle inte bara skugga många fastigheter, utan skulle dessutom leda till rivning av det populära akvariet och Castle Clinton, vars kanonbatterier gett namn till Battery Park. Moses gjorde allt han kunde för att få sin vilja igenom. Men när krigsdepartementet sa nej med hänvisning till amerikanska flottans behov, så hade han förlorat. (Det här pågick under andra världskriget.) Så det blev en tunnel. Moses såg dock till att hämnas på dem som gått honom emot, så gott han kunde.

Moses med modell av Battery Bridge

Att hans stora projekt väckte ilska och ledde till att tiotusentals fick flytta med bara nån månads varsel, beskriver Caro ingående. Men den här gången är det inte de rika på södra Manhattan utan de lågavlönade i Bronx, så projekt som Cross Bronx Expressway genomförs utan pardon. Konsekvenserna i termer av mänskligt lidande, förstörda bostadsområden och ekonomisk ruin kan spåras ända fram till våra dagar. Men utvecklingen kunde inte hejdas. Här skulle byggas väg för framtiden! Och när mest fattiga och svarta drabbas så klagade inte den inflytelserika eliten. Det är skillnad på folk och folk.

Cross Bronx Expressway

Caros bok är på drygt 1200 tätskrivna sidor. Det tog honom sju år att skriva boken. Boken låter sig inte riktigt beskrivas. Den är caroesque, helt enkelt. Ja, han har fått ett eget ord på engelskan. Det betyder väl ‘nitisk research och mycket välskriven’, ungefär.

(Moses går vidare och bygger bland annat FN-skrapan och Moses-Saunders power dam. Listan på allt han bygger under sina 44 år i maktens centrum är ungefär lika lång som den här texten. 😉)

FN-skrapan

Nåt man förstår när man läst boken är att lagstiftning kan ändras. Attityder kan förändras. Men de broar och vägar som byggts är för evigt. Och de leder till mycket gott men de cementerar också segregeringen i New York. Ett exempel: Moses såg till att alla broar till Jones Beach hade höjdbegränsningar så inte bussar kunde åka dit. Och än i denna dag är det få fattiga och svarta eller ens latinos som tar sig dit, berättar Caro i en intervju på YouTube.

Den som vill lära sig om hur tjänstemannamakt fungerar ska läsa The Power Broker. Det är textboken med stort T om hur det funkar. Ja, den läses på universitet världen över – i kurser om samhällsplanering, arkitektur och ledarskapets psykologi. Men tänk dig för innan du börjar för boken väger 1,6 kilo. Jag fick stycka min för att kunna läsa på tåget. Det är det dock värt. Berättelsen är medryckande, intressant och mycket, mycket välskriven.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Betygen i gatlyktans sken

Det finns en rolig historia om en full gubbe som tappat bort sina nycklar en mörk höstnatt på söder. Det sägs att medan den berusade mannen kryper runt på alla fyra, precis under en gatlykta, så får en polis syn på honom och bestämmer sig för att hjälpa fyllot att leta efter nycklarna så han kan gå hem och lägga sig någon gång.

Efter en stunds letande frågar polisen gubben om han är säker på att det var just här han tappade nycklarna. Nä, säger mannen. Jag tappade dem i Vitabergsparken. Men varför letar du då efter dem här, frågar polisen. För det är här under lampan jag kan se nåt, svarar gubben.

Berättelsen är förstås gammal och handlar om ”gatljuseffekten”. Det är lätt att man tittar efter svaren på sina frågor om problem i vardagen, arbetslivet och skolan utifrån det man ser framför sig. Men problemet är, förstås, att svaren kan finnas nån helt annanstans än där man tittar.

I dagens skola styr resultaten. Vilka är då resultaten? Ja, de är inte sällan betyg satta utifrån de nationella kunskapskraven och proven. De kan också vara medelvärden från olika enkäter, om elev- eller föräldranöjdhet.

Hur sätts då betygen. Jo, man kollar i kunskapskraven hur elevens visade kunskaper ska se ut. Där står det kanske att eleven ska kunna föra ett utvecklat resonemang om till exempel orsaker till och konsekvenser av den industriella revolutionen.

För att få en likvärdig betygsättning så tar läraren fram en matris. Den innehåller en checklista som specificerar formen och innehållet för hur elevens visade kunskap ska se ut. Om du som elev svarar nåt, eller på ett sätt som inte finns i matrisen så får du inga ”belägg” eller ”poäng”.

För länge sen hörde jag historien om hur en lärare bett eleverna att skriva ett prov utifrån uppgiften: ”Bellman – folklig eller snobbig? Hur ser du på Bellman som författare? Är han folklig eller en poet och trubadur för eliten? Argumentera för din åsikt utifrån de epistlar vi läst och lyssnat på och det du läst om Bellmans liv och betydelse för vår tid.”

Läraren hade då fått in en elevtext som gav ett encyklopediskt svar om Bellmans liv och diktning. Ingen argumentation. Utan en beskrivning av 1700-talets Stockholm, Gustav III, Bellman och Bellmans vänner och om teman i epistlarna och vad de handlade om. Ett initierat svar. Ett välskrivet svar.

Läraren ska visst ha ramat in elevsvaret för att påminna sig om att ibland kan eleverna nåt annat än det pedagogen frågar om. Och ibland svarar de på frågor och uppgifter i skolan på det sätt de normalt sett förväntas göra. De ger skolsvaret. De tror inte de förväntas ta ställning och tänka själva utan att de förväntas återge det som undervisningen behandlat.

Har eleven uppvisat rätt kunskaper? Finns det flera kunskaper som kan vara rätt? Kan det vara fel på frågan? Kan det rentav vara fel på kunskapskraven?

Om kunskapskraven ”preciserar”, som det står i skolförordningarna, hur elevens visade kunskap ska se ut och eleven visar upp kunskaper som inte preciserats, gills de då? Syns de under kunskapskravens lampsken?

Samma problem kommer tillbaka i enkäterna. Tänk om vi inte tolkar frågorna likadant? Hörde om en lärare som skickat ut en enkät om arbets- och studiero i en klass. Klassen ska, enligt läraren, vara en av de pratigaste och ljudligaste hen stött på under sitt yrkesliv. Hen uppfattar arbetsron som problematisk. Men enkäten visade att alla, hundra procent av eleverna, var ”mycket nöjda” med arbetsklimatet. Går resultatet att använda? Är det begripligt utifrån observationerna i klassrummet? Vilka är normerna för ”god arbetsro” och vems definition eller referensram är den rätta? Ska vi titta i enkäten eller lita till observationen i klassrummet?

När skolhuvudmän, rektorer och lärare använder saker som enkäter, betyg och kunskapskrav för att utvärdera och förstå hur bra skolan är så tittar de under gatlyktans sken. De ser inte att där ute i mörkret finns helt andra resultat som inte räknas för att man tittar inte där.

Vad värre är så leder det till fel beslut och fel prioriteringar. Eleverna vittnar om att de lär sig hur man ska svara på frågan, hur svaret ska se ut och vad som ska ingå, istället för att lära sig utifrån relevanta problem och sina intressen.

Konsekvensen blir att kraven styr vad som räknas som resultat. De specificerar hur kunskaperna måste se ut. Vi får slutna, lätträttade och fyrkantiga uppgifter. Där det viktigaste är att elevens arbete rättas likadant.

Vi får INTE öppna, kreativa och expressiva uppgifter som ger utrymme för eleven att uttrycka sina kunskaper utifrån sina upplevelser, prioriteringar och intressen. De kunskaperna går ju inte att se i gatlyktans sken.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Zombiesommar

Den franske filosofen Gilles Deleuze sa en gång att zombien är den bästa metaforen för vår tid. Utan tvivel känns den passande i dagens läge när alla och envar sitter och stirrar på sin mobiltelefon. Inte riktigt medvetna om livet, sig själva, eller andra. Zombien tycks dock ha fler funktioner och roller än så i samtidskulturen.

Det första man tänker på är kanske att zombieapokalypsen blivit romaner (t.ex. The Road, I am Legend, The Twelve och Pride and Prejudice and Zombies). Andra zombiefenomen är saker som ”zombie runs” (man joggar jagad av zombies), eller ”zombie walks” som det årliga spektaklet på Södermalm.

Den vanligaste analysen av zombiefenomenet är väl att vi vantrivs i kulturen och i våra motsägelsefulla, bekväma men samtidigt lite meningslösa liv. Vi längtar efter en katastrof där vårt existentiella uppdrag blir enkelt: kampen för överlevnad tar över vilsenheten och vi får ett liv där vi kan strunta i regler och vad andra tycker för att istället bli berättigade till en omnipotent frihet. Vi får plundra fritt av världens materiella rikedomar och leva ut våra destruktiva frustrationer utan samvetskval.  Men är detta verkligen sanningen om fascinationen med zombiekatastrofen i samtiden? Handlar det om en eskapistisk dagdröm där vi är fria att göra allt det där vi inte annars får?

En stor del av populärkulturen kring zombien möter vi idag inom dataspelen. Zombien har verkligen fått en stor revival i dataspelens värld! Där drar zombieapokalypsspel som Last of Us 2 stora skaror av fans, som i fjol då långa köer ringlade sig över Medborgarplatsen. (Men också spel som Dying light, They are billions, 7 days to die, DayZ, etc, etc. säljs för miljarder.)

Längtande skaror

Kassasuccén Last of Us är dock långt ifrån de gamla, enkla skjuta-skjuta-spelen från dataspelens barndom.  Visst innehåller spelet klassiska dataspelsutmaningar som att skjuta och klättra, men till skillnad från förr så är handlingen i spelet angelägen, karaktärernas öde är gripande och skräcken man upplever när det riskerar att gå dem illa är gastkramande. Dessutom utmanar handlingen normer och svartvitt tänkande, som annars är så vanligt i populärkulturen (för att inte tala om nyhetsrapporteringen).

I Last of Us skildras till exempel tonårsgraviditet och en lesbisk kärleksrelation. Det ges utrymme för berättelser om okonventionella vänskaper, mellan ung och gammal, exempelvis,  och mycket annat, som går långt utanför vad man förväntar av ett dataspel. Men det riktigt obehagliga och ovanliga greppet är att man i Last of Us 2  får spela karaktärer från båda sidor i spelets berättelse. Först spelar man Ellie, men senare hennes fiende, Abby. På så sätt förskjuts perspektivet, empatin och lojaliteterna för spelaren. Man hamnar i en ambivalent situation när man ska låta de båda karaktärerna (som man lärt känna, som man hejar på och verkligen gillar) hamna i dödlig konflikt med varandra.

Abby hotar Ellie med pistol

Det är svårt att se eskapism som motivet för zombiefenomenet även inom filmens värld. Där blev zombiefilmen känd som en genre som inriktar sig på social kritik. George Romeros filmer, t. ex. Dawn of the Dead, blev känd för just detta. Filmen är delvis förlagd till en galleria. Romero driver med vår hjärndöda konsumtion på gallerian. Dit återvänder förstås de levande döda i filmen och vankar runt precis som de gjorde när de levde. Samhällsperspektivet märks också genom att alla kan bli en zombie: busschauffören, brandmannen, och till och med en Hare Krishna-munk vandrar planlöst runt i Romeros zombiegalleria. Handlingen blir också ofta okonventionell. Romero låter en vit kvinna och en svart man (med icke-stereotypa egenskaper) bilda det framgångsrika radarparet medan filmens hårdkokta  machoman går ett snöpligt öde till mötes – till publikens jubel.

Romero låter inte sitt verk bli en film som bara handlar om att få bli rädd och skrika eller en film att bara förströ sig själv med en liten stund. Filmens zombiemonster väcker nämligen ambivalenta känslor hos filmtittaren. De ser läbbiga ut och de äter människor. Men samtidigt är de komiska i sin slöhet och i sitt monomana vandrande. Vidare är filmmusiken överdrivet hurtig och ger en ironisk känsla till sammandrabbningarna med zombierna, som dödas spektakulärt så att blodet skvätter. Men det är ofta svårt att hålla sig för skratt. Och ibland hejar man rentav på zombierna. Det är en film där förväntningarna inte infrias och som väcker oväntade tankar och känslor.

(Scenerna pendlar alltså mellan äckel, komik, spänning och skadeglädje. Som i  den här scenen: https://m.youtube.com/watch?v=im6OBds7PZs&t=918s)

Som sjuttiotalist och utifrån pandemin kan jag inte heller låta bli att notera att zombien, i många av spelen och filmerna, har sin grund i ett virus som kokats ihop på något labb av galna forskare. Och nu på senare tid ställs faktiskt på allvar frågan om Covid 19 tagits fram av forskare på ett labb i Wuhan. Verkligheten överträffar dikten.

Viruset HIV och en cell

Zombie och virus hör alltså ihop. Och är det inte så att virus ofta beskrivs i monstrets termer? När HIV blev känt och medierna spred kunskap om sjukdomen på åttiotalet så fick viruset inte sällan mänskliga drag. Viruset beskrevs med ord som att den  ”invaderar”, ”koloniserar” eller ”utnyttjar” sin värd. Den lilla krumeluren, viruset,  är ju också (märkligt nog) en livsform mellan liv (cell) och död (kemisk materia). Men under åren för HIV-skräcken så gavs liksom viruset en människas psykologiska agenda och en illvillig plan. Tidningsfotografierna förstärkte ofta det skrämmande intrycket med grälla färger. Viruset som ”alien” och ”foreigner” underströks. Sjukdom som invandring, helt enkelt.

Zombien tycks verkligen vara tillbaka den här sommaren. Kanske för det varit så varmt och man lätt blir slö? Kanske för att pandemin fortfarande gör att vi lever lite i limbo, lite mitt emellan vårt vanliga liv och hotet om döden? Kanske för att berättelserna, lekarna, spelen om zombier verkligen handlar om det liv vi lever och lyckas förströ samtidigt som de skärper vår blick på den verklighet vi erfar? Eller vad det nu är. Zombien i samtiden har dock onekligen fått mig att se saker i nytt ljus denna zombiesommar.

Tryckta källor, för den intresserade:

Lauro, Sara Juliet (editor) Zombie Theory – A reader, 2017

1 kommentar

Under Uncategorized

Inte värd ett öre

För sextio år sen i år sätts svenska soldater in i krig. Inte fredsbevarande. Inte observatörsstyrkor. Utan 6000 soldater och svenskt stridsflyg deltar aktivt i kriget. Och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkommer i en olycka den 15 september 1961. Kongokrisen fyller 60 i år. Kan vara värt att försöka komma ihåg vad som hände.

Svenska stridsflygplanet Tunnan sätts in i Kongo

Ja, hur kunde Sverige efter 140 år av fred plötsligt ha stridande förband ”i mörkaste afrika”? Hur hamnade vi där?

För att förstå det behöver man känna till lite historia. Man behöver känna till att Belgiens kung Leopold II ägde Kongo under artonhundratalets senare del. Landet var hans personliga egendom. Under hans styre minskar befolkningen i landet från 30 till 8 miljoner. Allt för att Leopold skulle få elfenben till sina pianon, gummi och ädla metaller – och mycket, mycket annat.

Landet övertogs 1908 av Belgiska staten efter massiva internationella protester mot vanstyret (eller ska vi helt enkelt kalla det folkmordet?). Belgien sköter landet fram till 1960. Ofantliga rikedomar skeppas under dessa år iväg till hemlandet, medan kongoleserna får se sig rånade på landets resurser – och inte sällan får de sätta livet till på kuppen.

Leopold II av Belgien

Till slut, vid sextiotalets början, bryter sig dock Kongo fritt och Patrice Lumumba väljs till premiärminister. Vid den ceremoni som hålls vid maktöverlämnandet håller Belgiens kung Baudouin ett tal till folket där han prisar sin förfader kung Leopold II:s arbete. Lumumbas svar på det blir: ”men nu är vi inte era apor längre”. Man skulle kunna säga att ”det blev dålig stämning”. De orden kom också att skaffa honom mäktiga fiender eftersom de förolämpade Baudouin och belgarna.

Patrice Lumumba, Kongos premiärminister

Mycket riktigt, det dröjer inte länge efter avskedskalaset förrän belgarna är tillbaka. Den här gången med vapen i hand och med stöd av USA. Det har förstås blivit oroligheter och frågan är om Lumumba inte är pro-kommunist, heter det. Då behöver förstås de osjälviska belgarna komma dit och se till att det blir ordning.

Lumumba vänder sig till FN. Belgien har infiltrerat och angripit ett självständigt land. Helt i strid med FN-stadgan. Dag Hammarskjöld engagerar sig i frågan och ber Sverige hjälpa till med FN-trupp. Men inte som man kan tro för att stoppa Belgiens olagliga aggressionskrig och se till att skydda Kongos demokratiskt valda regering, utan i något slags tredje roll, lite mittemellan sådär.

Det hela slutar med att Lumumba grips av belgiska styrkor, förlåt, belgiska legosoldater, allierade med den kongolesiske femtekolonnaren Moïse Tshombe. Lumumba fängslas och torteras. Och han och två av hans ministrar avrättas summariskt mot ett träd. Den ene efter den andre. Liken begravs. Men kommer kort därpå att grävas upp igen, styckas och upplösas i syra. Nån högt uppsatt person hade kommit på att hans kropp och grav kunde bli en symbol för kampen och att det kunde ”leda till problem”. Varje spår av Lumumba suddas ut. (Nya uppgifter visar att både MI6 och CIA försökte lönnmörda Lumumba innan mordet, bl. a. med en förgiftad tandborste.)

Till makten stiger till slut Mobutu Sese Seko som kommer att styra landet fram till 1997. Han svindlar under sin tid bort vanvettigt stora summor och flyger ofta med jetplan för att shoppa, medan myglet, utplundringen och vanstyret av Kongo fortsätter. Business as usual.

Dag Hammarskjöld omkommer under mystiska omständigheter och får i Sverige med tiden karaktären av ett nationalhelgon. Nu pryder hans porträtt den svenska tusenlappen. Vad han egentligen gjort som gör han förtjänar denna ära är dock svårt att begripa.

Dag Hammarskjöld på tusenlappen

Sveriges och Hammarskjölds insats är ju inte särskilt heroisk eftersom inget försvar av folkrätten gjordes. Inga mänskliga rättigheter hävdades. Istället fick Krösus råda. Och en pålitlig marionett och svindlare som Mobutu sätts att styra landet.

Ibland möts jag av svenskar som tror vi svenskar är ”the good guys”. Ja, vi stöttade ANC, vi sa ifrån när Sovjet invaderade Tjeckoslovakien, och stöttade i alla fall i ord Vietnameserna. Men under den glänsande ytan, under sagan om det fantastiska Sverige så finns en grumlig och illaluktande historia som sopats under mattan.

Till exempel så drev Sverige slavhandelsön Sankt Barthelemy som koloni efter 1789, Lundin Oil utreddes för folkrättsbrott 2016, och mången god miljard tjänades av de svenska företagen i Sydafrika under apartheid. Men inte bara där utan på många andra håll. Fast vår osjälviskhet tas alltid fram. Ulf Adelsohn, ledare för Moderaterna sa ju såhär när bojkott av Sydafrika diskuterades i Sverige 1985: ”Om vi bojkottar varor från Sydafrika, blir ju de stackars negrerna där nere arbetslösa”. Idel omtanke.

Sverige är ett land med en rätt märklig självbild. Den irritation som man möter om man säger att vi har en stor skuld till Afrika är ibland rent vitglödgad. Men sanningen är den att vi gjort mindre gott och mer ont än vi tror. Sanningen är den att vi glömt bort vår skuld. Och få är de som hört vittnesmålen om ångesten från de svenska soldater som inte kan glömma sin.

Och även om det inte är de svenskar som jobbat med internationell solidaritet och demonstrerat till stöd för ANC, Kuba eller Palestina som nu har blodsmiljarderna på sina bankkonton, så får man väl konstatera att vissa svenskar gjort mindre än de borde och att andra fortfarande har en förmögenhet att betala tillbaka till de bestulna.

Den svenska tusenlappen är fortfarande värd en slant – men Hammarskjölds gloria och den svenska heligheten, de är inte värda ett öre.

(Tillägg, 5 juli, 2021)

Frågan kvarstår. Varför är Sverige i Afrika med plan och stridande förband? Sveriges militära insatser brukar historiskt sett ha en tendens att kretsa kring: näringslivet, vår egen vapenexport och vår egen ekonomiska och politiska elit. Oftast är det alltså Socialdemokraterna som varit biträdet i specerihandeln när haubitzkanonerna, kullagren, JAS, Viggen och Tunnan och mycket annat kan krängas och ge jobb i Sverige.

Historien har en tendens att upprepa sig. Den skrämmande insikten för oss svenskar är att när USA och de europeiska makterna vill gräva guld så säljer vi spadarna. Det är det som är skälet att vi är där. Det lär vi få se igen.

Tryckta källor, för den intresserade:

Gerard, Emmanuel & Kucklick, Bruce Death in The Congo – Murdering Patrice Lumumba, 2015.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Inte säker

I låten ”The Hills” sjunger The Weekend: ”When I’m fucked up, that’s the real me”. Låten ger en depressivt realistisk bild av världen. Verkligheten är bara sann när den är mörk. Låten gör sig påmind när jag läser Reiner Stachs monumentalbiografi över Franz Kafka. I det kollektiva medvetandet är väl just Kafka deppig? När jag gick i gymnasiet så var det nån ironisk (?) Dysterkvist som hade en t-shirt med tryck som föreställde Kafka. På den stod det ”Kafka hade inte heller så roligt”.

Trots att bilden av Kafka i allmänkulturen är mörk så är det inte den bild som framträder i hans levnadsteckning när Reiner Stach håller i pennan. Det är omöjligt för mig att i en enda artikel sammanfatta den komplexa bild över människan Franz Kafka som Stach visar upp. Det finns dock några drag som jag tror har allmänt intresse och som delvis stöder den gängse bilden, delvis helt vänder den upp och ner.

De flesta känner till att Kafka växer upp i Prag, i Böhmen. Att han var jude och att han hade en problematisk relation med sin pappa. Kanske har man hört något om hans förlovningar som slogs upp och att han dog svältdöden av tuberkulos i svalget, eller att han var doktor i juridik och jobbade med arbetsskadeförsäkringar.

Därtill är det väl allmänt känt att Förvandlingen handlar om ångesten inför att leva upp till andras förväntningar och att Processen handlar om en oskyldig man som utsätts för ett anonymt, byråkratiskt justitiemord. Dessutom vet de flesta att han skrev Slottet och Amerika och kanske att han skrev ett långt anklagelsebrev till sin far.

Kafka levde dock inte riktigt det tråkiga och meningslösa byråkratliv som man skulle kunna tro att döma av att han jobbade med ”försäkringar”. I själva verket var Prag vid denna tid väldigt dynamiskt och Kafka fick möta de mest otroliga moderna uppfinningar, händelser, pjäser och personligheter. Han möter både Rudolf Steiner och Albert Einstein. Han läser och diskuterar Freud. Han har ett ett spännande umgänge med kreativa och insiktsfulla samtida. Martin Buber är en av dem.

När jag läser Stach så framträder två drag hos Kafka tydligare än de andra för mig. Det ena draget är Kafkas självupptagenhet. Det andra är osäkerheten i hans värld. Det tycks som han psykologiskt är kluven mellan en del som verkligen tar sig själv på enormt allvar. Samtidigt som han intelligens tycks ifrågasätta det rimliga i det. Om vi skulle benämna dessa två drag med freudianska begrepp så skulle man kalla det första hans ”narcissism” och det andra hans ”straffande överjag”.

Det vore dock lite för enkelt. Kafkas självupptagenhet är inte kroppens narcissism, utan moralens narcissism. Han dömer sig själv, hårt. Och det är förstås en fåfänga som driver hans skapande och skrivande. Ingen författare skriver något som hen inte tror är av värde. I Kafkas fall är detta dock inte säkert och hans intelligens, eller överjag, eller moraliska självkritik sätter kroksben för skrivandet.

Kafkas liv tycks vara en virvelvind av moralisk och intellektuell fåfänga: en konflikt mellan att ta sig själv på det största allvar, men samtidigt att lasta sig själv för just detta. Ett exempel på detta finner vi i brevet till pappan. Där anklagar han pappan för att ha krossat honom psykologiskt. Men brevet blir inte en vulgär outning av pappan på det sätt som ibland sker i barns böcker om sina föräldrar nuförtiden, nu senast i Sverige kanske i Felicia Feldts bok om Anna Wahlgren, själv känd från tidigare populära böcker om barnuppfostran.

Istället vänder Kafka inochut på sig själv och ifrågasätter sin egen bild av sig själv som utsatt barn. Han uttalar sin kritik mot fadern men tar sedan tillbaka den och lägger lika stora delar av skulden på sig själv, eller på någon slags determinism. Varken Kafka eller pappan har skulden: de är så olika och bestämda av sina egenskaper att de inte förstår varandra, och sårar varandra på automatik. Det kunde inte bli på nåt annat sätt, osv. Det centrala är dock att barnet har del i skulden. Att Kafka själv har del i ansvaret.

Kafkas självupptagenhet är inte en förälskelse i den egna spegelbilden som i myten om Narcissos. I Kafkas fall blir spegelbilden ett annat ansikte än det egna, ett janusansikte. Han litar inte på sig själv, han ifrågasätter sina egna behov, önskningar och känslor från uppväxten. Han uttalar sin anklagelse mot pappan, men dömer sedan sig själv för just detta. Kafka är helt enkelt så självupptagen att han själv måste vara syndabocken.

Stach berättar om när Kafka skriver novellen ”Domen” (Das Urteil). Kafka skriver berättelsen i något slags sublimt rus. Han skriver färdigt den på en enda natt. Det är en av få litterära verk Kafka är nöjd med och själva visionen och skrivandet i sig och berättelsen själv tycks för Kafka sammantaget blivit en närmast religiös upplevelse.

Men vad är det med Domen? Är det handlingen? Är det miljön? Är det karaktärerna som utgör Kafkas bidrag till världslitteraturen?

I min läsning är det inget av dessa saker, utan berättelsens vändpunkter, som utgör Kafkas stora bedrift. Inte hans byråkratikritik eller kritik av kraven i familjen. Inte alls de saker som han är känd för. Vad är då dessa vändpunkter för något?

Domen handlar om Georg som ska förlova sig. Han sitter på sitt rum och skriver brev till sin vän i Sankt Petersburg för att berätta om denna livshändelse. Han går sen till sin sjuka pappas rum för att prata om detta. Det blir en konflikt där pappan anklagar sonen för att vilja honom illa, sen beordrar pappan sin son att dö genom drunkning och i sista meningen får vi reda på att Georg hoppar över kanten på en bro. Det är handlingen och karaktärerna, i korthet.

Men själva vändpunkterna är insprängda i berättelsen på flera ställen. Först i brevskrivandet där Georg plötsligt blir osäker på om det verkligen är motiverat att skriva till kamraten i Sankt Petersburg. Sedan i samtalet med pappan så hävdar pappan helt oväntat att kamraten inte finns, men senare också (igen helt oväntat) att pappan själv skrivit till kamraten och berättat hur det ”egentligen är” och att Georg inte kan räkna med att kamraten kommer läsa Georgs brev. Också anklagelsen om att Georg ska vilja pappan illa är oväntad och apart. Därtill kommer pappans dödsdom av sonen och det antydda självmordet i sista meningen. Det är de här vändpunkterna som gör berättelsen ‘Kafkaesque’.

Vändpunterna skapar ett obehag hos läsaren. Det är skrämmande när verkligheten blir såhär opålitlig.

Kafkas värld är alltså inte så mörk, som man brukar säga. Den glöder istället av en vision av världen där inget är säkert. Kafkas bild av världen är, helt enkelt, inte deppig eller glad i de termer vi normalt föreställer oss. Det handlar inte om huruvida ‘glaset är halvtomt eller halvfullt’ här i världen, utan om det i själva verket ens finns ett glas. Frågan är om vi kan lita på den värld som möter oss människor, inte om den är mörk eller ljus.

Kafka påminner oss om att det inte är säkert att vår bild av världen går att lita på, att vi närsomhelst och helt plötsligt kan inse att vi tagit miste. Att vi hade fel.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Schwedische Gardinen

Konstnären Ann Böttcher ställde i våras ut sjuttiotalsgardiner, placerade i en spiral, bland sina konstverk på Bonniers konsthall. Jag minns den sortens gardiner, vi hade dem i skolan. För några år sen vaknade jag en sommarmorgon i en stuga och slogs av gardinerna från min barndom.

Böttcher, Ann Vater (die Oder-Neiße-Linie), 2020-2021
Sommarstugegardin, 2016

Det är nåt med sjuttiotalets gardiner. Det ligger en omsorg i dem. Någon hade bekymrat sig om att det skulle finnas gardiner i metallarbetarnas matsal, som i Ann Böttchers fall. Gardinerna är hämtade från hennes pappas arbetsplats. På min barndoms skola i Kristinehamn hängde några som liknade just dem jag fotade i sommarstugan.

Kanske skulle man kunna använda gardiner som ett sätt att utvärdera kvaliteten på en arbetsplats eller en skola? Det är liksom något som tyder på att man tycker det man håller på med är viktigt och att de som gör jobbet är viktiga? Kanske kan man till och med gå så långt och säga att de vittnar om en fin människosyn?

Om Skolinspektionen skulle bestämma att deras utvärderingar skulle fokusera på gardiner, så skulle nog svenska gardiner få ett uppsving. ”Det som mäts, görs” – säger man i managementlitteraturen.

När jag jobbade med mjukvaruutveckling i början på 2000-talet vet jag vi skrattade åt de stora bolagens övertro på ”Lines of Code”, som mått på kvalitet i programmerarnas arbete. Nån berättade då om hur man i Sovjet bestämt hur många skor som fabrikerna skulle göra, men att det lett till att man bara fick skor i små storlekar.

Senare läste jag om Campbell’s law och om Atlanta Public School Cheating Scandal. Så. Det visar sig att uttrycket ”det som mäts, görs” är sant. Det verkar stämma. Tråkigt nog blir konsekvenserna en öststatifiering av samhället. Det vill säga: till slut kan man inte lita på några resultat alls. Siffrorna flyter fritt från verkligheten. Precis som i Sovjet. Massor av skor i rapporterna, men inga på fötterna.

Men än så länge, kära läsare, så håller mitt stalltips. Om man ser fina svenska gardiner, så är man på ett bra ställe… Ja, om man inte talar tyska förstås! 😉

1 kommentar

Under Uncategorized

Misslyckandets mirakel

Michel Houllebecq gör kultförfattaren H.P. Lovecraft till intressant läsning i sin analys av hans författarskap i boken H.P. Lovecraft: Against the World, Against Life. Lovecraft är nog okänd för de flesta svenskar. Han skrev en slags torra och en smula bisarra skräckberättelser. De handlar inte sällan om en enstörig man, runt 1900, som råkar komma ett mysterium på spåren. Kampen mot mysteriet blir honom övermäktig och leder ofta fram till en insikt om hur allt han hittills vetat, var fel.

Lovecrafts språk är torftigt och han är inte bra på action och han är inte bra på dialog. Lovecraft är dessutom rätt fördomsfull och i noveller som The Horror At Redhook är han direkt främlingsfientlig, eller rentav rasistisk. Hur kan ett sånt här författarskap ha en så engagerad läsekrets, fortfarande tryckas i nya upplagor och till och med förtjäna en analys av självaste Houllebecq, med förord av Stephen King?

Svaren är flera. Dels är Lovecraft en man som väcker till liv skräcken inför evigheten, det oändliga universum, skräcken för tomheten och meningslösheten. Dels skildrar han losern, en ofta bortglömd människotyp – trots att vi alla, i någon bemärkelse, tillhör kategorin. ”Hjältarna” i Lovecrafts berättelser har inte en chans mot de ockulta, kosmiska mysterier de försöker förstå och försvara sig emot. De drivs dock av en frenesi och ett febrigt engagemang i sitt försök att rädda mänskligheten. Ironiskt nog är de ofta helt ensamma, utan familj eller vänner. Så de kämpar, dör och misslyckas i kampen för att försvara en gemenskap de inte ens är en del av.

Lovecraft’s heroes strip themselves of life. Renouncing all human joy, they become pure intellects, pure spirits striving toward a single goal: the search for knowledge. At the end of their quest, a terrifying revelation awaits them: from the swamps of Louisiana to the frozen plateaus of the Antarctic desert, in the very heart of New York and in the somber vales of Vermont’s countryside, everything proclaims the universal presence of evil.

Houllebecq, 131

Dels är Lovecraft en mästare på att väcka den mänskliga fascinationen för det mystiska, det exotiska och för vansinnet i sina berättelser. Han sätter suggestiva namn på uråldriga och bortglömda gudar. Cthulhu är kanske hans mest kända skapelse. Cthulhu är en gigantisk tentakelprydd monstergud av kosmisk betydelse, men vars syften är obegripliga för oss människor. Han bor i en bortglömd stad på havets botten och när han vaknar, i novellen The Call of Cthulhu, är mänsklighetens överlevnad ett fåfängt hopp. Cthulhu, Shub-Niggurath och Azathoth är namn som kommit ur Lovecrafts penna. Det är hotfulla och skrämmande namn på monster vars planer och ondska sträcker sig över oräkneliga eoner. Lovecraft väcker vår rädsla för evigheten, tomheten och det egna förnuftets slut.

Lovecrafts skildring av losern och en hopplös kamp påminner förstås i delar om Franz Kafkas författarskap. Att misslyckas – att ge allt, men ändå besegras – är en del av de existentiella villkoren hos de båda författarna. Alla människor bryts ner till slut, åldras och dör, inte sant? Detta samtidigt som vår moderna vardagskultur är helt upptagen med segraren. Vi har the self-made man, vi har atleten, musikidolen, o.s.v. Alla är de representanter för den moderna myten som säger att det går att vinna i livet.

Att få läsa och leva sig in i och fascineras av en berättelse om misslyckandet som mänsklig erfarenhet skapar alternativ till att gå på SATS, ha vita tänder, ny bil, vara hetero, gift och ha gjort ett klipp på Bitcoin. Upplevelsen blir kanske, i en viss bemärkelse, ett existentiellt självförsvar? Kanske är det det som till del förklarar intresset för Lovecrafts dammiga prosa, långa dialoger och släpiga action? Houllebecq skriver om detta. Lovecrafts berättelser är ett uttryck för den frihet som infinner sig om man förlorar i alla vardagslivets hierarkier och race. Själva det skönlitterära läsandet är till och med ett uttryck för att man inte längre ställer upp på den värld man lever i:

Those who love life do not read. Nor do they go to the movies, actually. No matter what might be said, access to the artistic universe is more or less entirely the preserve of those who are a little fed up with the world.

Houllebecq, 38

Så att läsa Lovecraft blir en protest mot en värld som är outhärdligt dålig. Att läsa om undergång, förlust och vanmakt blir mer autentiskt och ger större frihetskänsla än att delta i ”livspusslet”, sommarstugejakten eller ”choose happiness”. Lovecraft ger oss kanske möjligheten att se misslyckandet som befrielse, att se de världar som då mirakulöst öppnar upp sig. Med eller utan tentakelmonster. 😉

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Nya borstar, samma skräp

På Skolverket är nu snart alla borta som kan förknippas med magplasket Lgr 11 och Lgy 11. Sloganen har bytts från ”nya tydliga kunskapskrav” till ”likvärdighet genom nationella prov”. Det som är samma är att allt handlar om resultaten.

Nya namn presenterar sig nu i senaste numret av Skolvärlden och en ny lösning på problemet med betygens likvärdighet. Glöm det vi sa sist. Det är i själva verket omöjligt att få till likvärdigheten med hjälp av kunskapskraven. Men om vi lägger till provresultatet till de lokalt satta betygen så blir det likvärdigt ska ni se. Jo, tjena.

Hur är det egentligen beställt med Skolverkets trovärdighet? De försäkrade för tio år sen att likvärdigheten skulle infinna sig med 2011 års läroplaner. Det gick ju sådär. Och var är ödmjukheten? Självkritiken?

Nu kan man läsa om att nationella proven ska rädda alltihopa. Men hur fungerar de egentligen? Var kan man som medborgare få ta del i kvalitetsarbetet med proven? Har de uppfyllt sitt syfte under de tio senaste åren? Ska vi bara lita på att de nationella proven är nån slags testteoretiska våta drömmar: prov som bara har lite slumpfel men att de i övrigt är relevanta och trovärdiga och inte har några systematiska fel eller negativa konsekvenser? Ska vi tro på att den här trimmade formen av resultatstyrning kommer lösa alla våra problem?

Saken är nog tyvärr den att efter 2011 års cirkusnummer och löften om ”tydliga kunskapskrav” så finns inte den tilliten. Efter tio år med matriser, prov, återkoppling och uppföljning så är det dags för något helt annat. Men det vet man inte om på Skolverket utan föreslår en finjustering av systemet. Vi sätter på en turbo, så blir det bättre. Medan man på myndigheten funderar på hur resultatstyrningen ska finslipas så drunknar lärarna i bedömningsarbetet, betygshysterin bland elever vet inga gränser, konkurrensantagningen har blivit en miljardbusiness – medan Per Kornhall rapporterar att det inte finns läromedel på skolorna. Det är dags att vakna och se de här sakerna. Vi behöver nåt helt annat än finfina prov och trimmade betyg i skolan. Vet ni inte om det, så behöver ni ta reda på det.

Vi behöver en skolmyndighet som slutar prata om resultaten och istället börjar prata om undervisningen, om hur man lär sig, om lust att lära, om böcker, om labbar, om lärande, om utflykter, om teaterbesök, om relevanta kunskaper, om nyfikenhet, om bildning.

Under rådande system reduceras skolans syfte till en slags ständigt pågående bedömning och validering av kunskaper som inhämtats på ett eller annat sätt. Men. Ärligt talat. Skolan ska inte bara vara ett kvitto, en mätning, en kvalificering – utan behöver också handla om att unga människor ska få chans att finna sin egenart, få chans att vara kreativa och expressiva – nåt som inga krav eller mätningar kan fånga. Unga människor behöver få chans att utveckla sin ansvarskänsla och sin kritik av det samhälle som de en dag ska ta hand om. De behöver få göra, tänka och känna saker som ingen skolbyråkrat kan föreskriva eller mäta. Att det ens ska behöva sägas visar hur långt denna resultatstyrning tillåtits gå.

Och till slut: vad sägs om lite ärlighet den här gången? Och en ursäkt, till oss lärare, för alla de rapporter ni skrivit och skyllt den bristande likvärdigheten på oss?

1 kommentar

Under Uncategorized

Skolan i uppochnervända världen

I gårdagens Svenska Dagbladet skriver Elisabeth Fernell, Christopher Gillberg, med flera en debattartikel under rubriken ”Teoretiska krav slår ut många elever”.

Det är en angelägen fråga de presenterar. Praktiska kunskaper värderas inte i skolan. Fokus är på teori. De som är mer praktiskt orienterade får oftare underkänt än andra, enligt deras forskning. Man pekar också på de långtgående konsekvenser som betyget F får för ”en elev som gör sitt bästa för att klara skolans mål”. Dessutom hänvisar man till att utbildningsministern sagt att ”en avslutad utbildning i grundskolan och gymnasieskolan hör till de mest avgörande faktorerna för att klara sig bra i livet”.

Det här är nåt jag skriver under på alla dagar i veckan och två gånger på söndag. Men när jag läser Fernell, Gillberg et al, så inser jag att den mest vettiga och etiskt grundade uppfattningen ändå kan komma på skam. Det beror på att det vettiga, goda och logiska ska passa in i uppochnervända världen.

För precis som i Alice i underlandet så är skolans logik vänd uppochner. Hur har det kunnat bli så?

Ta en titt på Skolverkets nationella kunskapskrav. De nya, ”tydliga” kunskapskraven. Läs kraven i ett ämne som du är förtrogen med. Tala sen om för mig att de går att använda för en likvärdig och rättssäker betygssättning. Nä, just det, det går inte. Det har i själva verket varit känt att det inte går sen Wigforss betygsutredning 1940, sen återigen ifrågasatt i MUT-utredningen 1973 (se t.ex. Christian Lundahl Viljan att veta vad andra vet, s. 280), att det skarpa förslaget till vårt gällande betygssystem dessutom sågades av sin stora inspirationskälla Ference Marton, 1992, hjälpte inte heller. Trots att man inte kan använda kriterier för att på ett likvärdigt sätt ta ställning till elevers kunnande i olika ämnen och årskurser (och att alla svenska utredningar och sakkunniga är eniga om det), så är det precis det vi gör. Skolverket förklarar hur det kunnat bli såhär i sin senaste skrift om betygssystemet. Myndigheten skriver att systemet grundas på ”falska premisser”. Men skolan får fortsätta verka i uppochnervända världen.

PowerPoint-presentation av Skolverksrapporten ”Likvärdiga betyg och meritvärden”.

Leif Davidsson, Likvärdiga mål och kunskapskrav i grundskolan (SOU 2007:28), inser även han att skriftliga mål och betygskriterier inte kan fungera som grund för en likvärdig betygssättning men han fäster till slut sin tilltro till kommentarmaterial som ska definiera begreppen och till nationella provssystemet och till nationella bedömningsstöd. De ska konkretisera kunskapskravens luftpastejer. De ska tillförsäkra systemet ”tillräcklig” likvärdighet. Problemet blev att det inte hjälpt – utan styrningen av betygssystemet har blivit, precis som man kunnat befara, och som regeringen ville undvika, ”konturlös och vag”(s.94).

Tyvärr är inte heller nationella prov perfekta eller en silverkula för likvärdig bedömning. Det är inte ens nåt man kan lita på (över huvud taget). I själva verket är provens olika provbetyg helt godtyckliga. Att prov av det slag vi har i Sverige inte hämtar sina olika kvalitativa nivåer från kvalitativa skillnader i lärandets utfall döljs bakom vetenskapligt fikonspråk som ”Modified Angoff-method”, ”item P value” och ”impact data” (se t.ex. Daniel Koretz The Testing Charade, s. 273f.) I själva verket fungerar provsystemet som en rökridå, eller en vetenskaplig fernissa för en typ av kunskapsbedömning som egentligen gör djupt problematiska distinktioner mellan eleverna som inte går att leda i bevis rent vetenskapligt. Föga förvånande så varierar kravgränserna kraftigt mellan åren och uppgår ibland till skillnader på 9 procentenheter, vilket betyder att ett år kan 10 procent bli underkända på provet ett annat 19 procent. När man betänker att alla i nian skriver provet i matte så inser man det orimliga i den typen av variationer. Vidare så stämmer lärarnas betyg och provens resultat mycket dåligt i många fall. Se nedan.

Så situationen är den att betygen ska sättas utifrån ‘konturlösa och vaga’ krav och stöttas av pseudovetenskapliga prov med, av allt att döma, tämligen stora systematiska fel och godtyckliga betygsgränser. Samtidigt så reser man krav på att lärarna ska sätta likvärdiga betyg och på att lärarna ska ge återkoppling på resultaten från skolmyndigheters, skolhuvudmäns och medborgares håll.

Det som blir tydligt utifrån Fernells och Gillesbergs artikel är att många med praktiska intressen underkänns under de här villkoren, att det rådande systemet leder till ett fokus på teori och skriftliga underlag, för det är ju säkrast så – att ha ett underlag på pränt (?). Och samtidigt vet alla att ‘en avslutad utbildning i grundskolan och gymnasieskolan hör till de mest avgörande faktorerna för att klara sig bra i livet’ och att vi har de människor vi har – praktiker som teoretiker – och att alla behövs i samhället.

I syfte att göra dessa likvärdiga bedömningar så samlar lärarna mycket riktigt in prov och bedömningsunderlag som aldrig förr. De fylliga kunskapskraven behöver få sina motsvarigheter i underlag som förefaller hänga ihop med det som ska bedömas enligt kraven; man lägger tid på sambedömning för att försöka hantera osäkerheterna; man hanterar omprov och inlämningar, extra muntliga prov och kompletteringsuppgifter – allt för att få igenom eleverna och ha saklig grund för att de ska kunna betygssättas. Fokuset och tiden som läggs på bedömning och prov har accelererat de senaste tio åren och lärarna hinner inte med bedömningsarbetet. Nettoeffekten blir då att allt större del av lärarnas tid läggs på att hantera ett system som grundas på ”falska premisser”. Detta samtidigt som allt mindre tid läggs på själva lärandet. För när lärarna intervjuas om implementeringen av nya kurs- och ämnesplaner, den nya betygsskalan och kunskapskraven i olika utvärderingar av Skolverket så kan man läsa att de säger saker som:

Väldigt subjektiva kunskapskrav. Omöjligt att få likvärdig bedömning. (Lärare)

Kriterierna för E, C, A är mycket allmänt hållna vilket gör det svårt att överföra till exempel på elevprestationer. Nationella proven har gett mig viss vägledning i detta arbete. Det behövs återkommande diskussioner gällande formativ bedömning och hur man konstruerar lämpliga uppgifter i olika svårighetsnivåer. […] (Lärare)

Ibland är det också tidsbrist! Det gäller att samla alla relevanta underlag direkt och fortsätta så under läsåret! Samla, spara, bedöma, återkoppla! (Lärare)

Undervisar i för många ämnen, 6 stycken i år 4–6, för att hinna med att få ett säkert underlag i alla ämnen. (Lärare)

Det ironiska med Fernells och Gillbergs artikel ligger i att trots att de verkligen vill få till en skola och ett Sverige där alla klarar grundskolan och gymnasiet så riskerar effekten bli, om det ens blir nån, att man i skolan kommer försöka ännu mer att få ännu fler elever att klara godtyckliga prov och lämna in underlag som passar dessa vaga och konturlösa krav. Att ännu mer tid läggs på bedömning och ännu mindre på undervisning.

Det är uppochnervända världen. Alice i underlandet. För en uppmaning om att skapa en etisk skola, där alla får chans att lära sig, att utvecklas och finna sin egenart och plats i samhället riskerar att leda till än större fokus på prov, krav och mätningar som är lika verkliga, trovärdiga och vetenskapliga som cheshirekatten.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized