Culture of Education


Pedagogiken har traditionellt sett mest intresserat sig för individers lärande. De första studierna handlade om stimuli och respons (sockerbit = positiv förstärkning, elchock = straff). I Sovjetunionen studerade man gruppen och det sociala sammanhanget, men på grund av Kalla kriget blev deras pedagogiska forskning inte särskilt intressant förrän slutet på 1980-talet. Det namn man förknippar med denna forskning är Lev Vygotskij.

Jerome Bruner som är en framstående pedagogisk forskare blev en av dem som kom att föra in det sociala och kulturella tänkandet i pedagogiken på allvar, i varje fall i den anglo-saxiska världen. 

I sin bok The Culture of Education (1999) skriver Bruner om utbildningssammanhanget och om hur varje utbildningsinstitution på olika sätt etablerar och konstituerar en viss form av utbildningskultur. Denna kultur kan sätta olika värden på saker som elever, prestationer, kunskaper, färdigheter, närhet, avstånd, förmedlande av kunskap, delaktighet. En hel uppsättning saker hierarkiseras och ges en plats, ett värde och en funktion. Eleven som förs in i denna utbildningskultur upplever mycket riktigt inte skolan som en rad olika kurser och lärare, utan som en enda sammanhängande organism: skolan.

Det övergripande sammanhanget på en skola, en skolas kultur sprider och skapar olika värderingar, förhållningssätt, tankesystem och metoder. Vissa är inkluderande och stimulerar till lärande, delaktighet och ansvarstagande andra styr bort från intresse, engagemang och ansvarskänsla.

I sin bok kommer Bruner in på en lång rad intressanta teorier och metoder som kan samlas under denna övergripande kulturpedagogiska teori. En del av boken handlar om den eviga frågan om hur man på bästa sätt kan skapa en lärande grupp. Motsättningen är den mellan lärande grupper där kunskap ska överföras från en person till en grupp, och lärande grupper som bygger på ömsesidighet där alla inblandade ges möjlighet att delta. (s. 21ff)

En annan del av boken berör vägen till ett ansvarstagande i grupp och utvecklandet av strategier för lärande och samarbete. Här pekar Bruner på behovet av att få insikt i elevens föreställningar om sitt lärande och arbete. Han menar att man i ökande utsträckning som pedagog bör ta reda på inte bara vad eleverna vet utan hur de de upplever att de kom fram till denna kunskap. Man bör försöka ta reda på hur eleven tror att han gör och lär sig och vad eleven tror att syftet med lärandet är. Den här typen av information är viktig att få del av för att det är först när man vet hur eleven tänker som man verkligen framgångsrikt kan bearbeta deras förståelse och attityder. (s.49)

Längre fram i boken konstaterar Bruner att läraren är den främste representanten i en viss skolkultur. Läraren är den aktiva komponenten i maskinen skolan, för att använda en metafor. Bruner menar att man inte kan konstruera ett utbildningssystem som inte tar hänsyn till det genomgripande inflytande läraren har. Vill man ändra något i skolans värld så måste det ske genom den aktiva komponenten, läraren. Allt annat är dömt att misslyckas. Han konstaterar också att utbildningsplanerare ibland betraktat läraren som ett nödvändigt ont, och att man därigenom alienerat den part som man behöver som allierad för att bedriva framgångsrik utbildning. (s. 84f)

Mot slutet kommer Bruner in på vad som egentligen kan vara intressant att lära. Det här berör konflikten mellan undervisning som kunskapsöverföring vs. ”lärning genom gärning”. För Bruner pekar på att människan sällan attraheras av det problemfria. Vem vill se en film eller läsa en bok som inte har någon konflikt? Människor är problemlösare. Vi är inte så intresserade av det färdigpaketerade svaret. Vi kittlas av problem, frågor och konflikter. Bra frågor är sådana som ifrågasätter det enkla, vardagliga och klyschiga. Bra frågor är sådana som förtjänar att lösas, som kräver något mer än att slå upp sidan sidan 147 i boken eller kolla facit. (s. 127)

Avslutningsvis vill jag tillägga att Bruners bok inte är en empirisk studie utan en beskrivning av en övergripande pedagogisk teori. (Det roliga är dock att i den här teoribildning passar den empiriska forskningen ganska bra in, t.ex. Martons yta och djup teori eller Dave Kembers forskning om ”approaches to teaching” ).

1 kommentar

Under Boktips, Lärande, Skola, Teoribildning

Ett svar till “Culture of Education

  1. Ping: Acts of Meaning « Babels torn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s