Bedömning på fel väg? (del 2)


Att mäta och värdera kunskap är varje betygsystems mål. Utan att överdriva kan man säga att ett betygsystem får otroligt stora konsekvenser på lärandet och på undervisningen, vilket gör det angeläget att fundera över dess syfte och funktion. Betygsystemet styr lärandet på flera sätt dels vill läraren göra rätt för att inte sätta fel betyg; dels vill eleven lära och kunna just det som värderas av betygssystemet.

Betygssättning är som sagt ett försök att mäta, uppskatta eller värdera kunskaper och färdigheter eller motsvarande. Det innebär att man undersöker något t.ex. mängden kunskaper eller kvaliteten i kunskaper hos en viss individ efter en utbildninginsats gjorts. Betygsättningens undersökning ska förstås grunda sig på fakta i målet. Det är helt enkelt angeläget för både lärare och elev att man undersöker rätt kunskaper och att kunskapen uppskattas med någorlunda tillförlitlighet.

Hur ser då kunskaper ut? Det finns en hel del forskning och modeller för detta. Man talar om forskning kring lärandeutfall (learning outcomes), det vill säga hur kunskaperna ser ut efter man varit föremål för utbildning. Man har försökt titta närmare på lärandets effekter och försökt studera skillnader mellan olika individer.  Det finns flera teorier. Vi har t.ex. Biggs  SOLO-taxonomi och Blooms taxonomi.

Dessa båda modeller försöker beskriva skillnader i kvalitet och kvantitet i lärandet. Modellerna påminner om varandra. Först har man en kvantitativ utveckling av kunskapen: man lär sig en rad enskildheter. Sedan sker ett eller flera kvalitativa kliv där kunskapen inte bara ökar utan förståelser och insikter fördjupas och förgrenar sig. Skillnaden mellan teoreierna är att  SOLO bara tittar på kognitiv kunskap och säger inget om motoriska eller affektiva kunskapsdimensioner, dvs. kunskaper som färdigheter eller förhållningssätt/attityder. Där har Bloom mer att säga.

Det finns alltså vetenskapliga teorier om lärande och lärandeutfall så det verkar som vi skulle kunna utgå från forskningen och sedan skapa ett betygsystem, och det har man faktiskt redan försökt göra(!). Den förra betygsberedningen (i början av 90-talet) menade att man utgått från vetenskapliga rön när man designat betygsystemet. Tyvärr fick de ganska så stark moteld på den punkten av Ference Marton som kritiserade förslaget i en artikel i DN, 18 augusti 1992. Kritiken gick bland annat ut på att betygsberedningen felaktigt  utgick ifrån att alla typer av ämnen kunde kunde klassificeras i en och samma betygsmodell i skolans alla ämnen. Marton menade att det antagandet saknade stöd i forskningen.

Den slutsats jag drar av Martons kritik är att vi måste ha olika många steg i betygssystemet beroende på vilken sorts kunskaper  vi vill betygsätta. Det betyder också att man kanske behöver flera betyg i ett och samma ämne – eftersom ämnet i sig kan innehålla väldigt skilda typer av kunskaps- eller färdighetsområden. Martons kritik passerade kanske inte obemärkt förbi, men Sverige fick till slut ett enhetligt betygsystem för alla ämnen, med fyra steg. Det var inte längre ett normerat (relativt) betygssystem men det var inte heller fullt ut ett betygssystem som visade på kvalitativa skillnader i elevernas lärande, i varje fall inte om man ska tro Marton (efter som hans kritik gick ut på att olika kunskapsområden behöver olika betygssystem).

Det för oss tillbaka till ett betygssystems syfte. Det kanske helt enkelt är så att betygsystemet  framförallt var till för att rangordna individer, så att man kan göra ett urval till högskolan. Att detta med rangordning är viktigt för ett betygssystem understryks i varje fall i det senaste förslaget till förändring av betygssystemet, där vi får ytterligare betygssteg – med hänvisning till att för många får högsta betyg från gymnasiet. Denna betygsinflation är förstås ett problem, eftersom det leder till att man blir tvungen att lotta till de mest eftertraktade utbildningarna.

Den kritiskt sinnade kan väl inte låta bli att undra över varför normerad (relativ) betygsättning avskaffades, om urval är ett överordnat syfte och korrekt bedömning av kunskaperna på sin höjd är ett andrahandshänsyn. I sånt fall fanns väl bara fördelar med det gamla betygsystemet? Den som tycker att målstyrning är bra, ser nog inte några större problem med att en hel klass får högsta betyg (förutsatt att bedömningen gått rätt till). Medan i det relativa betygsystemet tar ju femmorna slut oavsett hur många de bästa eleverna är.

1 kommentar

Under Debatt, Empiriska studier, Kritik, Lärande, Skola, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Ett svar till “Bedömning på fel väg? (del 2)

  1. Mumma! Läsning för mig. Återkommer. Finns mycket att tänka på. Glad Påsk under tiden. Anne-Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s