Nya borstar, samma skräp


På Skolverket är nu snart alla borta som kan förknippas med magplasket Lgr 11 och Lgy 11. Sloganen har bytts från ”nya tydliga kunskapskrav” till ”likvärdighet genom nationella prov”. Det som är samma är att allt handlar om resultaten.

Nya namn presenterar sig nu i senaste numret av Skolvärlden och en ny lösning på problemet med betygens likvärdighet. Glöm det vi sa sist. Det är i själva verket omöjligt att få till likvärdigheten med hjälp av kunskapskraven. Men om vi lägger till provresultatet till de lokalt satta betygen så blir det likvärdigt ska ni se. Jo, tjena.

Hur är det egentligen beställt med Skolverkets trovärdighet? De försäkrade för tio år sen att likvärdigheten skulle infinna sig med 2011 års läroplaner. Det gick ju sådär. Och var är ödmjukheten? Självkritiken?

Nu kan man läsa om att nationella proven ska rädda alltihopa. Men hur fungerar de egentligen? Var kan man som medborgare få ta del i kvalitetsarbetet med proven? Har de uppfyllt sitt syfte under de tio senaste åren? Ska vi bara lita på att de nationella proven är nån slags testteoretiska våta drömmar: prov som bara har lite slumpfel men att de i övrigt är relevanta och trovärdiga och inte har några systematiska fel eller negativa konsekvenser? Ska vi tro på att den här trimmade formen av resultatstyrning kommer lösa alla våra problem?

Saken är nog tyvärr den att efter 2011 års cirkusnummer och löften om ”tydliga kunskapskrav” så finns inte den tilliten. Efter tio år med matriser, prov, återkoppling och uppföljning så är det dags för något helt annat. Men det vet man inte om på Skolverket utan föreslår en finjustering av systemet. Vi sätter på en turbo, så blir det bättre. Medan man på myndigheten funderar på hur resultatstyrningen ska finslipas så drunknar lärarna i bedömningsarbetet, betygshysterin bland elever vet inga gränser, konkurrensantagningen har blivit en miljardbusiness – medan Per Kornhall rapporterar att det inte finns läromedel på skolorna. Det är dags att vakna och se de här sakerna. Vi behöver nåt helt annat än finfina prov och trimmade betyg i skolan. Vet ni inte om det, så behöver ni ta reda på det.

Vi behöver en skolmyndighet som slutar prata om resultaten och istället börjar prata om undervisningen, om hur man lär sig, om lust att lära, om böcker, om labbar, om lärande, om utflykter, om teaterbesök, om relevanta kunskaper, om nyfikenhet, om bildning.

Under rådande system reduceras skolans syfte till en slags ständigt pågående bedömning och validering av kunskaper som inhämtats på ett eller annat sätt. Men. Ärligt talat. Skolan ska inte bara vara ett kvitto, en mätning, en kvalificering – utan behöver också handla om att unga människor ska få chans att finna sin egenart, få chans att vara kreativa och expressiva – nåt som inga krav eller mätningar kan fånga. Unga människor behöver få chans att utveckla sin ansvarskänsla och sin kritik av det samhälle som de en dag ska ta hand om. De behöver få göra, tänka och känna saker som ingen skolbyråkrat kan föreskriva eller mäta. Att det ens ska behöva sägas visar hur långt denna resultatstyrning tillåtits gå.

Och till slut: vad sägs om lite ärlighet den här gången? Och en ursäkt, till oss lärare, för alla de rapporter ni skrivit och skyllt den bristande likvärdigheten på oss?

1 kommentar

Under Uncategorized

Ett svar till “Nya borstar, samma skräp

  1. Erik Lidbaum

    Särskilt sista stycket vill jag instämma i!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s