Misslyckandets mirakel


Michel Houllebecq gör kultförfattaren H.P. Lovecraft till intressant läsning i sin analys av hans författarskap i boken H.P. Lovecraft: Against the World, Against Life. Lovecraft är nog okänd för de flesta svenskar. Han skrev en slags torra och en smula bisarra skräckberättelser. De handlar inte sällan om en enstörig man, runt 1900, som råkar komma ett mysterium på spåren. Kampen mot mysteriet blir honom övermäktig och leder ofta fram till en insikt om hur allt han hittills vetat, var fel.

Lovecrafts språk är torftigt och han är inte bra på action och han är inte bra på dialog. Lovecraft är dessutom rätt fördomsfull och i noveller som The Horror At Redhook är han direkt främlingsfientlig, eller rentav rasistisk. Hur kan ett sånt här författarskap ha en så engagerad läsekrets, fortfarande tryckas i nya upplagor och till och med förtjäna en analys av självaste Houllebecq, med förord av Stephen King?

Svaren är flera. Dels är Lovecraft en man som väcker till liv skräcken inför evigheten, det oändliga universum, skräcken för tomheten och meningslösheten. Dels skildrar han losern, en ofta bortglömd människotyp – trots att vi alla, i någon bemärkelse, tillhör kategorin. ”Hjältarna” i Lovecrafts berättelser har inte en chans mot de ockulta, kosmiska mysterier de försöker förstå och försvara sig emot. De drivs dock av en frenesi och ett febrigt engagemang i sitt försök att rädda mänskligheten. Ironiskt nog är de ofta helt ensamma, utan familj eller vänner. Så de kämpar, dör och misslyckas i kampen för att försvara en gemenskap de inte ens är en del av.

Lovecraft’s heroes strip themselves of life. Renouncing all human joy, they become pure intellects, pure spirits striving toward a single goal: the search for knowledge. At the end of their quest, a terrifying revelation awaits them: from the swamps of Louisiana to the frozen plateaus of the Antarctic desert, in the very heart of New York and in the somber vales of Vermont’s countryside, everything proclaims the universal presence of evil.

Houllebecq, 131

Dels är Lovecraft en mästare på att väcka den mänskliga fascinationen för det mystiska, det exotiska och för vansinnet i sina berättelser. Han sätter suggestiva namn på uråldriga och bortglömda gudar. Cthulhu är kanske hans mest kända skapelse. Cthulhu är en gigantisk tentakelprydd monstergud av kosmisk betydelse, men vars syften är obegripliga för oss människor. Han bor i en bortglömd stad på havets botten och när han vaknar, i novellen The Call of Cthulhu, är mänsklighetens överlevnad ett fåfängt hopp. Cthulhu, Shub-Niggurath och Azathoth är namn som kommit ur Lovecrafts penna. Det är hotfulla och skrämmande namn på monster vars planer och ondska sträcker sig över oräkneliga eoner. Lovecraft väcker vår rädsla för evigheten, tomheten och det egna förnuftets slut.

Lovecrafts skildring av losern och en hopplös kamp påminner förstås i delar om Franz Kafkas författarskap. Att misslyckas – att ge allt, men ändå besegras – är en del av de existentiella villkoren hos de båda författarna. Alla människor bryts ner till slut, åldras och dör, inte sant? Detta samtidigt som vår moderna vardagskultur är helt upptagen med segraren. Vi har the self-made man, vi har atleten, musikidolen, o.s.v. Alla är de representanter för den moderna myten som säger att det går att vinna i livet.

Att få läsa och leva sig in i och fascineras av en berättelse om misslyckandet som mänsklig erfarenhet skapar alternativ till att gå på SATS, ha vita tänder, ny bil, vara hetero, gift och ha gjort ett klipp på Bitcoin. Upplevelsen blir kanske, i en viss bemärkelse, ett existentiellt självförsvar? Kanske är det det som till del förklarar intresset för Lovecrafts dammiga prosa, långa dialoger och släpiga action? Houllebecq skriver om detta. Lovecrafts berättelser är ett uttryck för den frihet som infinner sig om man förlorar i alla vardagslivets hierarkier och race. Själva det skönlitterära läsandet är till och med ett uttryck för att man inte längre ställer upp på den värld man lever i:

Those who love life do not read. Nor do they go to the movies, actually. No matter what might be said, access to the artistic universe is more or less entirely the preserve of those who are a little fed up with the world.

Houllebecq, 38

Så att läsa Lovecraft blir en protest mot en värld som är outhärdligt dålig. Att läsa om undergång, förlust och vanmakt blir mer autentiskt och ger större frihetskänsla än att delta i ”livspusslet”, sommarstugejakten eller ”choose happiness”. Lovecraft ger oss kanske möjligheten att se misslyckandet som befrielse, att se de världar som då mirakulöst öppnar upp sig. Med eller utan tentakelmonster. 😉

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s