Inte säker


I låten ”The Hills” sjunger The Weekend: ”When I’m fucked up, that’s the real me”. Låten ger en depressivt realistisk bild av världen. Verkligheten är bara sann när den är mörk. Låten gör sig påmind när jag läser Reiner Stachs monumentalbiografi över Franz Kafka. I det kollektiva medvetandet är väl just Kafka deppig? När jag gick i gymnasiet så var det nån ironisk (?) Dysterkvist som hade en t-shirt med tryck som föreställde Kafka. På den stod det ”Kafka hade inte heller så roligt”.

Trots att bilden av Kafka i allmänkulturen är mörk så är det inte den bild som framträder i hans levnadsteckning när Reiner Stach håller i pennan. Det är omöjligt för mig att i en enda artikel sammanfatta den komplexa bild över människan Franz Kafka som Stach visar upp. Det finns dock några drag som jag tror har allmänt intresse och som delvis stöder den gängse bilden, delvis helt vänder den upp och ner.

De flesta känner till att Kafka växer upp i Prag, i Böhmen. Att han var jude och att han hade en problematisk relation med sin pappa. Kanske har man hört något om hans förlovningar som slogs upp och att han dog svältdöden av tuberkulos i svalget, eller att han var doktor i juridik och jobbade med arbetsskadeförsäkringar.

Därtill är det väl allmänt känt att Förvandlingen handlar om ångesten inför att leva upp till andras förväntningar och att Processen handlar om en oskyldig man som utsätts för ett anonymt, byråkratiskt justitiemord. Dessutom vet de flesta att han skrev Slottet och Amerika och kanske att han skrev ett långt anklagelsebrev till sin far.

Kafka levde dock inte riktigt det tråkiga och meningslösa byråkratliv som man skulle kunna tro att döma av att han jobbade med ”försäkringar”. I själva verket var Prag vid denna tid väldigt dynamiskt och Kafka fick möta de mest otroliga moderna uppfinningar, händelser, pjäser och personligheter. Han möter både Rudolf Steiner och Albert Einstein. Han läser och diskuterar Freud. Han har ett ett spännande umgänge med kreativa och insiktsfulla samtida. Martin Buber är en av dem.

När jag läser Stach så framträder två drag hos Kafka tydligare än de andra för mig. Det ena draget är Kafkas självupptagenhet. Det andra är osäkerheten i hans värld. Det tycks som han psykologiskt är kluven mellan en del som verkligen tar sig själv på enormt allvar. Samtidigt som han intelligens tycks ifrågasätta det rimliga i det. Om vi skulle benämna dessa två drag med freudianska begrepp så skulle man kalla det första hans ”narcissism” och det andra hans ”straffande överjag”.

Det vore dock lite för enkelt. Kafkas självupptagenhet är inte kroppens narcissism, utan moralens narcissism. Han dömer sig själv, hårt. Och det är förstås en fåfänga som driver hans skapande och skrivande. Ingen författare skriver något som hen inte tror är av värde. I Kafkas fall är detta dock inte säkert och hans intelligens, eller överjag, eller moraliska självkritik sätter kroksben för skrivandet.

Kafkas liv tycks vara en virvelvind av moralisk och intellektuell fåfänga: en konflikt mellan att ta sig själv på det största allvar, men samtidigt att lasta sig själv för just detta. Ett exempel på detta finner vi i brevet till pappan. Där anklagar han pappan för att ha krossat honom psykologiskt. Men brevet blir inte en vulgär outning av pappan på det sätt som ibland sker i barns böcker om sina föräldrar nuförtiden, nu senast i Sverige kanske i Felicia Feldts bok om Anna Wahlgren, själv känd från tidigare populära böcker om barnuppfostran.

Istället vänder Kafka inochut på sig själv och ifrågasätter sin egen bild av sig själv som utsatt barn. Han uttalar sin kritik mot fadern men tar sedan tillbaka den och lägger lika stora delar av skulden på sig själv, eller på någon slags determinism. Varken Kafka eller pappan har skulden: de är så olika och bestämda av sina egenskaper att de inte förstår varandra, och sårar varandra på automatik. Det kunde inte bli på nåt annat sätt, osv. Det centrala är dock att barnet har del i skulden. Att Kafka själv har del i ansvaret.

Kafkas självupptagenhet är inte en förälskelse i den egna spegelbilden som i myten om Narcissos. I Kafkas fall blir spegelbilden ett annat ansikte än det egna, ett janusansikte. Han litar inte på sig själv, han ifrågasätter sina egna behov, önskningar och känslor från uppväxten. Han uttalar sin anklagelse mot pappan, men dömer sedan sig själv för just detta. Kafka är helt enkelt så självupptagen att han själv måste vara syndabocken.

Stach berättar om när Kafka skriver novellen ”Domen” (Das Urteil). Kafka skriver berättelsen i något slags sublimt rus. Han skriver färdigt den på en enda natt. Det är en av få litterära verk Kafka är nöjd med och själva visionen och skrivandet i sig och berättelsen själv tycks för Kafka sammantaget blivit en närmast religiös upplevelse.

Men vad är det med Domen? Är det handlingen? Är det miljön? Är det karaktärerna som utgör Kafkas bidrag till världslitteraturen?

I min läsning är det inget av dessa saker, utan berättelsens vändpunkter, som utgör Kafkas stora bedrift. Inte hans byråkratikritik eller kritik av kraven i familjen. Inte alls de saker som han är känd för. Vad är då dessa vändpunkter för något?

Domen handlar om Georg som ska förlova sig. Han sitter på sitt rum och skriver brev till sin vän i Sankt Petersburg för att berätta om denna livshändelse. Han går sen till sin sjuka pappas rum för att prata om detta. Det blir en konflikt där pappan anklagar sonen för att vilja honom illa, sen beordrar pappan sin son att dö genom drunkning och i sista meningen får vi reda på att Georg hoppar över kanten på en bro. Det är handlingen och karaktärerna, i korthet.

Men själva vändpunkterna är insprängda i berättelsen på flera ställen. Först i brevskrivandet där Georg plötsligt blir osäker på om det verkligen är motiverat att skriva till kamraten i Sankt Petersburg. Sedan i samtalet med pappan så hävdar pappan helt oväntat att kamraten inte finns, men senare också (igen helt oväntat) att pappan själv skrivit till kamraten och berättat hur det ”egentligen är” och att Georg inte kan räkna med att kamraten kommer läsa Georgs brev. Också anklagelsen om att Georg ska vilja pappan illa är oväntad och apart. Därtill kommer pappans dödsdom av sonen och det antydda självmordet i sista meningen. Det är de här vändpunkterna som gör berättelsen ‘Kafkaesque’.

Vändpunterna skapar ett obehag hos läsaren. Det är skrämmande när verkligheten blir såhär opålitlig.

Kafkas värld är alltså inte så mörk, som man brukar säga. Den glöder istället av en vision av världen där inget är säkert. Kafkas bild av världen är, helt enkelt, inte deppig eller glad i de termer vi normalt föreställer oss. Det handlar inte om huruvida ‘glaset är halvtomt eller halvfullt’ här i världen, utan om det i själva verket ens finns ett glas. Frågan är om vi kan lita på den värld som möter oss människor, inte om den är mörk eller ljus.

Kafka påminner oss om att det inte är säkert att vår bild av världen går att lita på, att vi närsomhelst och helt plötsligt kan inse att vi tagit miste. Att vi hade fel.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s