Zombiesommar


Den franske filosofen Gilles Deleuze sa en gång att zombien är den bästa metaforen för vår tid. Utan tvivel känns den passande i dagens läge när alla och envar sitter och stirrar på sin mobiltelefon. Inte riktigt medvetna om livet, sig själva, eller andra. Zombien tycks dock ha fler funktioner och roller än så i samtidskulturen.

Det första man tänker på är kanske att zombieapokalypsen blivit romaner (t.ex. The Road, I am Legend, The Twelve och Pride and Prejudice and Zombies). Andra zombiefenomen är saker som ”zombie runs” (man joggar jagad av zombies), eller ”zombie walks” som det årliga spektaklet på Södermalm.

Den vanligaste analysen av zombiefenomenet är väl att vi vantrivs i kulturen och i våra motsägelsefulla, bekväma men samtidigt lite meningslösa liv. Vi längtar efter en katastrof där vårt existentiella uppdrag blir enkelt: kampen för överlevnad tar över vilsenheten och vi får ett liv där vi kan strunta i regler och vad andra tycker för att istället bli berättigade till en omnipotent frihet. Vi får plundra fritt av världens materiella rikedomar och leva ut våra destruktiva frustrationer utan samvetskval.  Men är detta verkligen sanningen om fascinationen med zombiekatastrofen i samtiden? Handlar det om en eskapistisk dagdröm där vi är fria att göra allt det där vi inte annars får?

En stor del av populärkulturen kring zombien möter vi idag inom dataspelen. Zombien har verkligen fått en stor revival i dataspelens värld! Där drar zombieapokalypsspel som Last of Us 2 stora skaror av fans, som i fjol då långa köer ringlade sig över Medborgarplatsen. (Men också spel som Dying light, They are billions, 7 days to die, DayZ, etc, etc. säljs för miljarder.)

Längtande skaror

Kassasuccén Last of Us är dock långt ifrån de gamla, enkla skjuta-skjuta-spelen från dataspelens barndom.  Visst innehåller spelet klassiska dataspelsutmaningar som att skjuta och klättra, men till skillnad från förr så är handlingen i spelet angelägen, karaktärernas öde är gripande och skräcken man upplever när det riskerar att gå dem illa är gastkramande. Dessutom utmanar handlingen normer och svartvitt tänkande, som annars är så vanligt i populärkulturen (för att inte tala om nyhetsrapporteringen).

I Last of Us skildras till exempel tonårsgraviditet och en lesbisk kärleksrelation. Det ges utrymme för berättelser om okonventionella vänskaper, mellan ung och gammal, exempelvis,  och mycket annat, som går långt utanför vad man förväntar av ett dataspel. Men det riktigt obehagliga och ovanliga greppet är att man i Last of Us 2  får spela karaktärer från båda sidor i spelets berättelse. Först spelar man Ellie, men senare hennes fiende, Abby. På så sätt förskjuts perspektivet, empatin och lojaliteterna för spelaren. Man hamnar i en ambivalent situation när man ska låta de båda karaktärerna (som man lärt känna, som man hejar på och verkligen gillar) hamna i dödlig konflikt med varandra.

Abby hotar Ellie med pistol

Det är svårt att se eskapism som motivet för zombiefenomenet även inom filmens värld. Där blev zombiefilmen känd som en genre som inriktar sig på social kritik. George Romeros filmer, t. ex. Dawn of the Dead, blev känd för just detta. Filmen är delvis förlagd till en galleria. Romero driver med vår hjärndöda konsumtion på gallerian. Dit återvänder förstås de levande döda i filmen och vankar runt precis som de gjorde när de levde. Samhällsperspektivet märks också genom att alla kan bli en zombie: busschauffören, brandmannen, och till och med en Hare Krishna-munk vandrar planlöst runt i Romeros zombiegalleria. Handlingen blir också ofta okonventionell. Romero låter en vit kvinna och en svart man (med icke-stereotypa egenskaper) bilda det framgångsrika radarparet medan filmens hårdkokta  machoman går ett snöpligt öde till mötes – till publikens jubel.

Romero låter inte sitt verk bli en film som bara handlar om att få bli rädd och skrika eller en film att bara förströ sig själv med en liten stund. Filmens zombiemonster väcker nämligen ambivalenta känslor hos filmtittaren. De ser läbbiga ut och de äter människor. Men samtidigt är de komiska i sin slöhet och i sitt monomana vandrande. Vidare är filmmusiken överdrivet hurtig och ger en ironisk känsla till sammandrabbningarna med zombierna, som dödas spektakulärt så att blodet skvätter. Men det är ofta svårt att hålla sig för skratt. Och ibland hejar man rentav på zombierna. Det är en film där förväntningarna inte infrias och som väcker oväntade tankar och känslor.

(Scenerna pendlar alltså mellan äckel, komik, spänning och skadeglädje. Som i  den här scenen: https://m.youtube.com/watch?v=im6OBds7PZs&t=918s)

Som sjuttiotalist och utifrån pandemin kan jag inte heller låta bli att notera att zombien, i många av spelen och filmerna, har sin grund i ett virus som kokats ihop på något labb av galna forskare. Och nu på senare tid ställs faktiskt på allvar frågan om Covid 19 tagits fram av forskare på ett labb i Wuhan. Verkligheten överträffar dikten.

Viruset HIV och en cell

Zombie och virus hör alltså ihop. Och är det inte så att virus ofta beskrivs i monstrets termer? När HIV blev känt och medierna spred kunskap om sjukdomen på åttiotalet så fick viruset inte sällan mänskliga drag. Viruset beskrevs med ord som att den  ”invaderar”, ”koloniserar” eller ”utnyttjar” sin värd. Den lilla krumeluren, viruset,  är ju också (märkligt nog) en livsform mellan liv (cell) och död (kemisk materia). Men under åren för HIV-skräcken så gavs liksom viruset en människas psykologiska agenda och en illvillig plan. Tidningsfotografierna förstärkte ofta det skrämmande intrycket med grälla färger. Viruset som ”alien” och ”foreigner” underströks. Sjukdom som invandring, helt enkelt.

Zombien tycks verkligen vara tillbaka den här sommaren. Kanske för det varit så varmt och man lätt blir slö? Kanske för att pandemin fortfarande gör att vi lever lite i limbo, lite mitt emellan vårt vanliga liv och hotet om döden? Kanske för att berättelserna, lekarna, spelen om zombier verkligen handlar om det liv vi lever och lyckas förströ samtidigt som de skärper vår blick på den verklighet vi erfar? Eller vad det nu är. Zombien i samtiden har dock onekligen fått mig att se saker i nytt ljus denna zombiesommar.

Tryckta källor, för den intresserade:

Lauro, Sara Juliet (editor) Zombie Theory – A reader, 2017

1 kommentar

Under Uncategorized

Ett svar till “Zombiesommar

  1. Hill

    Grymt!!
    Måste erkänna att apokalyps inte är helt avskräckande i tanken…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s