En mörk årstid

Varje välde har sitt slut. Rom hade sin uppgång och sitt fall. Det senaste året har visat att vår tids stora rike går mot sitt slut som framgångsrik och sammanhållen nation. Historiker kommer att ställa sig frågan hur det kunde hända. Men redan idag kan vi ana vilka några av orsakerna var.

Frånvaron av fakta. Pandemin 2020 har visat att önsketänkande, konspirationsteorier och rent bilskojeri har högre halt än kunskap, kompetens och vetenskap. Redan tidigt sa Trump och många med honom att det här inte var så farligt, skulle gå över snart, eller rentav inte var ett problem över huvud taget.

De vetenskapsmän som uttalar sig och föreslår åtgärder får först popstjärnestatus men efter hand vänds populariteten på ända. Deras förslag ifrågasätts, deras popularitet misstänkliggörs och medierna närmar sig vetenskapen och vetenskapsmännen med samma typ av journalistik som vi ser kring Zlatan eller Prinsessan Madeleine. Inte en kritik utifrån en vetenskaplig diskurs. Utan kritik utifrån löst tyckande.

Särskilt uttalade blir problemen i Förenta staterna. Där dör nu 4000 människor det senaste dygnet. Och ända sedan utbrottet har omvärlden gapande fått bevittna den inkompetenta och tragikomiska hanteringen av pandemin från tevesoffan. USA är ett land som alltid väckt känslor, men för första gången i historien är omvärldens känsla den av medlidande.

Oförmåga till sammanhållning. Kulmen på den amerikanska civilisationens kris och sammanbrott kom 6 januari. Stormningen av Kapitolium kommer att gå till historien. Den saknar egentligen motstycke i det moderna Förenta staterna. Men hur krisen nu hanteras visar att stormningen bara är ett symptom, att den sjukdom som USA lider av inte är Covid19, utan att sjukdomen är en djup splittring kring vad som är fakta, vad som är verkligt.

Hade USA haft ett kulturellt immunförsvar skulle landet enats mot det samhällsomstörtande hotet. Det såg först ut att göra det men i dagarna som gått ökar nu splittringen. Kritiken handlar om att ”hur kan man beröva Trump sitt Twitter-konto när Iran får behålla sitt”, eller om hur djupt orättvis och orimlig kritiken av Trump är och det berättas om hur nya plattformar väljs för den konservativa rörelsen, osv. Ingen tillnyktring, inget slut på dubbelseendet, utan verkligheten är kluven. Olika grupper har radikalt olika bilder av vad som är fakta.

Ekonomisk ruin för folket. Detta samtidigt som produktiviteten sjunker som en sten och budgetunderskottet skenar. Redan innan de senaste utgifterna fick den amerikanska staten låna varannan dollar i den offentliga budgeten för att amerikanerna betalar för lite skatt. Prognoserna för räntekostnaderna för att rulla den växande statsskulden skiljer sig åt, men vissa siade om att USA snart kan vara uppe i räntekostnader som motsvarar upp mot 5, eller rentav 10 procent av hela bruttonationalprodukten. Och de här prognoserna gjordes långt innan USA tog upp de nya enorma lån som krävts för att hantera Covid19. Mycket talar för att skulden i förlängningen kommer leda till galopperande inflation som kommer undergräva vanliga människors inkomster, men få aktierna att stiga som raketer mot skyn och polarisera samhället ytterligare.

(Thomas Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet 1, 2, 3 och 4. Även i: Public Debt and its Unequalizing Effects, Victor Amoreux)

Överenskommelser betyder inget. Under den sista tiden har USA hotat med och sedan brutit med sedan länge etablerade avtal och principer som bidragit till internationell stabilitet. INF som är en grundbult för internationell säkerhet släppte USA 2019. JCPOA med Iran hoppade man av precis när det skulle träda i kraft. Båda avhoppen innebär ökad risk för spridning av kärnvapen som snabbt kan användas eller av misstag råka användas. Idag talade amerikanska utrikesministern om att släppa på de begränsningar som funnits kring relationer till Taiwan (landets formella namn är Republiken Kina), något som riskerar mycket eftersom Folkrepubliken Kina menar att det bara finns ett Kina. Detta har man varit överens om i FN sedan 1971 då folkrepubliken tog över republiken Kinas (Taiwans) stol i FN.

Avslutningsvis. I dagsläget förefaller sammanbrottet redan hänt. Fakta finns inte. Kompetens respekteras inte. Avtal och principer efterlevs inte. Förmågan att mobilisera ett försvar av det amerikanska samhällets spelregler förefaller saknas. Trump kommer inte avsättas, men hans medlöpare slängs under bussen. Om samlingen runt Kongressens integritet inte sker så betyder det på sikt slutet. Det innebär en passiv legitimering av uppror. Och som Lincoln sa: ”a house divided against itself cannot stand”.

Det är en mörk årstid nu. Långt borta är talet om Amerikas frihet och möjligheter, om landet dit de smartaste fylkas, om ”den lysande staden på ett berg”. Nu läggs nog grunden till nya välden, medan det gamla faller samman. I de nya är man enig om verkligheten, respekterar sina experter och förmår kväsa de inre hoten. Frågan är hur denna omvälvande maktförskjutning kommer att gå: vilka värderingar och ideal de rikena kommer att hålla högt, och hur vi i norden ska kunna bevara våra värden när den globala ordningen skakar i sina grundvalar?

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Allt eller inget

Moby Dick (1851) är Herman Melvilles klassiska berättelse om den vita valen. Valen blir en symbol för naturens resurser, men också för naturens hämnd. I berättelsen så är Kapten Ahab mannen som till varje pris ska fånga valen, besitta allt, kontrollera allt. Till slut så dras Kapten Ahab ner i havets djup tillsammans med sin val. Viljan att kontrollera allt leder till undergången.

Moby Dick är boken som alltid tycks aktuell. Tidningsrubriker som nämns i boken talar om ”blodigt krig i Afghanistan” och om att ”det amerikanska presidentvalet har blivit stulet”. Lite spökligt att läsa nu de sista skälvande dagarna innan en ny president, kanske, tar makten.

Moby Dick har ideligen fått nya tolkningar. Man talar om att  man fångade valar på grund av deras olja. Man talar om valen som symbolen för naturen och hennes resurser. Man talar om valen som symbol för förnuftets gränser. Kapten Ahab ses då som en representant för människans obändiga vilja att underkasta världen sitt förnuft. Att vi innerst inne önskar vara omnipotenta: allt ska vi styra, allt ska vi förstå. (Mariners, Renegades and Castaways: The Story of Herman Melville and the World We Live In, CLR James)

Att boken Moby Dick föds i Amerika är kanske inte konstigt. Där fann européerna en ny värld, en värld som de gjorde till sin egen, till varje pris. Vi känner alla till folkmorden på ursprungsbefolkningen och slavhandeln, i alla fall i princip. Historien om den Nya världen berättar om fria resurser genom erövringar, fri arbetskraft genom slavar och gratis vinster – utan konsekvenser.

Första ön som koloniserades och exploaterades av européerna var Hispaniola. Det vi idag känner som Haiti. På ön bodde ursprungsbefolkning som snart decimerades och slavhandeln började. 1789 så skedde slavrevolten. Den enda framgångsrika i hela Nya världen. Det här fick Haitierna äta upp då de attackerades av fransmän och engelsmän och amerikaner. De fick utstå blockader och svältandet och lidandet såg inga gränser. Stormakterna var eniga: vi kan inte ha ett lyckat slavuppror. Det kan ju sprida sig. (The Black Jacobins, CLR James)

Columbus kliver i land på Haiti, ön Hispaniola

De tvingades betala en krigsskuld till Frankrike, som de blev klara med strax efter andra världskriget. Var de inte slavar eller fast i godtycklig ocker längre, så blev de med tiden helt beroende av den nyckfulla sockerhandeln som USA kontrollerade. Med tiden nya diktatorer och nytt slaveri, fast med nya etiketter. Fria men förslavade igen genom terror, voodoo och det omnipotenta vansinnets logik. På åttiotalet, bland annat, så såg amerikanerna till att avliva alla kreolska grisar på ön, man gav dem istället fina nordamerikanska grisar, som förstås inte klarade klimatet och så var en bra näring förstörd. När folket på Haiti återigen försökte göra sig fria och röstade fram Aristide 1991, som lovat sociala reformer, så ingrep USA och 2004 blev han bortförd till Afrika.

Om man tittar på Haiti på håll så ser man att stora delar av ön förstörts på grund av nedhuggning och jordförstöring. I Frankrike står nu de fina mahognymöblerna och många franska förmögenheter byggdes upp på exploateringen av ön och befolkningen. Att landet dessutom drabbades av en jordbävning 2010 har störtat landet ner i än värre lidande, omkring 200 000 fick sätta livet till. Men inga skuldavskrivningar, i bästa fall tafatt hjälp från länderna som berikat sig på och utplundrat landet. De som försökte fly fångades av amerikanska kustbevakningen och tvingades tillbaka trots flyktingstatus, några hamnade i världens första HIV-läger. En rent grotesk hantering som Bill Cinton är ansvarig för. Det enda som är bra idag är att de inte längre är så beroende av sockerodlingar.

För socker ligger bakom mycket elände i världen. Inte bara fetma och karies utan modern kolonialism och dominans. Ett bra exempel på problemen med sockerhandeln finns i Kuba. Sockerhandeln och USA:s program för sockerkvotor ledde nämligen till nästa kända uppror i Karibien, Kuba. Kuba blev som koloni ett stort sockerplantage som med tiden ägdes till stora delar av nordamerikanska ägare. Kuba var på femtiotalet en nära allierad till Förenta staterna och det har alltid ansetts som ett mysterium att revolutionen lyckades, så nära amerikanska fastlandet och utan att befolkningen egentligen svalt.

Historieekonomisk forskning har dock kunnat förklara varför Fidel Castro, som själv aldrig trodde han skulle kunna lyckas ta makten på ön, ändå fick den. Förklaringen ligger i prisjusteringar och ett dåligt sockeravtal 1956 då USA:s sockerkvotor ändrades. Då fick Kubas ledare Batista problem. Hans närmaste ville till och med kuppa mot honom. De såg framför sig hur de få cent som behövdes för att Kuba skulle gå runt inte skulle finnas. Kort senare svek de honom. Den hjälp Castro behövde kom plötsligt, inte utifrån men inifrån, och han tog över. (Dye, A., & Sicotte, R. (2004). The U.S. Sugar Program and the Cuban Revolution. The Journal of Economic History, 64(3), 673-704.)

I det läget hade Kuba i stort sett bara en produkt: socker. Plantagen ägdes av amerikanska banker och bolag. Castro försökte ändra på detta. Men precis som det kända slavupproret på Haiti så kunde USA inte tåla ett framgångsrikt exempel, och nu hade ju dessutom amerikanska bolag och bankerna blivit av med sin stora sockertopp. Det gick inte an. Landet sattes i blockad. En invasion började planeras. Få protesterade för nu kunde man klistra på de före detta slavarna en ny etikett: kommunister. Och då kunde man ta i med hårdhandskarna. För kubanerna blev dock allt som vanligt: slit på sockerfälten. Blockaderna och försöken att knäcka kubanerna fortsätter (senast idag) trots att Castro är död, trots Sovjet fallit och trots ingen längre på allvar tror kubanerna är ett hot.

Vad kunde vi lära av Moby Dick? Jo, planetens resurser ska tyglas, de ska kontrolleras och underkastas oss. Valen har fått en ny kropp i det globala syd. Den ska följa vår plan. Våra grisar ska de ha. Vårt socker ska de odla. Våra order ska de följa. Den anda som Kapten Ahab förkroppsligar styr världen alltjämt, tycks det. Det förbereds för nya båtar att fånga valen (Fast-fish). Den får inte vara lös (Loose-fish). Båtarna har bara fått andra namn, ofta döpta efter amerikanska presidenter. Besten som ska besegras är inte bara valen utan hela planeten. Den ska underkastas vår logik, vårt tänkande och vårt förnuft. Vi ska sätta harpunen i den:

What was America in 1492 but a Loose-Fish, in which Columbus struck the Spanish standard by way of wailing it for his royal master and mistress? What was Poland to the Czar? What Greece to the Turk? What India to England? What at last will Mexico be to the United States? All Loose-Fish. What are the Rights of Man and the Liberties of the World but Loose-Fish? What all men’s minds and opinions but Loose-Fish? What is the principle of religious belief in them but a Loose-Fish? What to the ostentatious smuggling verbalists are the thoughts of thinkers but Loose-Fish? What is the great globe itself but a Loose-Fish? And what are you, reader, but a Loose-Fish and a Fast-Fish, too? (s. 267, Moby Dick)

Hangarfartyget USS Ronald Reagan

Vår omnipotenta önskan tycks inte ha någon gräns, den lämnar till slut all sin påstådda förnuftighet bakom sig. Vi ska ha allt, kontrollera allt, veta allt. Och lite till. Då pressas planetens resurser förbi sin yttersta gräns och högmodet drar oss mot stupet. Precis som allt ser ut att gå åt skogen så finns dock en ny möjlighet. En sista strimma av hopp.

Inför pandemier, atombomber och klimathoten så märker vi plötsligt att vi sitter i samma båt. Vi märker att vårt högmod, önskan att styra allt, äventyrar oss alla. Vi märker att vi riskerar att det blir ingenting kvar. I den insikten ligger en bra framtid. Vi behöver varandra. Det finns nåt vi har ihop. Det är vår chans.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Är Kissinger död än?

Nej. Han lever. Henry Kissinger kommer att fylla 98 i maj 2021. Han är troligen den värsta nu levande krigsförbrytaren. Han har dessutom kommit undan; det har inte hans offer. Kambodja exempelvis lider fortfarande av det han gjorde. Kanske vill du skänka en slant till Kambodjas barn, för något skadestånd lär de väl aldrig få?

Kissinger är idag en respekterad medlem av det amerikanska samhället.

För femtio år sen, i dagarna, avbröts Operation Ranch hand. Den pågick i 9 år. Det var den kemiska krigföring som USA bedrev i Vietnamkriget. Den kampanjen drabbade åtminstone 3 miljoner direkt och minst 1 miljon barn föddes med sjukdomar på grund av att föräldrarna exponerats för gifterna. Så vore det inte rimligt att vi i samband med femtioårsdagen till detta folkmord såg till att de skyldiga, som fortfarande lever, ställdes inför rätta och att kompensation betalades till offren?

Skulden för kriget ligger inte på Kissinger ensamt. Men ingen nu levande person har spelat en sådan avgörande roll i ett folkmord som han. Saken är dock den, att utöver att vara minister under ett krig, så har Kissinger mycket, mycket mer på sitt samvete. Hans minst kända brott, i alla fall i Sverige, är hans roll under fredsförhandlingarna i Paris 1968.

I all sin enkelhet var Lyndon B Johnson (LBJ) president i Förenta staterna 1968. Det var valår. LBJ ville få slut på Vietnamkriget. Fredsförhandlingar pågick mellan parterna i Paris. Nixon och Kissinger och några av deras medhjälpare, som då agerade som privatpersoner, tog kontakt med Sydvietnam och försäkrade dem att om republikanerna vann skulle de få mer stöd. Sydvietnam lämnade förhandlingarna. Demokraterna snuvades på möjligheten att presentera en fredsöverenskommelse dagarna innan valet. De förlorade valet. Nixon tillträdde. (Det är förbjudet att som enskild förhandla för USA:s räkning, The Logan Act.)

Väl vid makten såg Kissinger 1969 till att Vietnamkriget expanderades med bombningar av Laos och Kambodja som beräknas ha dödat över en miljon. Någonstans mellan hälften till en tredjedel av USA militära förluster görs som ett direkt resultat av de saboterade fredsförhandlingarna, under perioden 1969-1973. Dvs över 10 000 amerikanska soldater dör helt i onödan. Och miljontals i Vietnam, Kambodja och Laos.

Januari 1973 skrevs freden på. Villkoren var identiska med de från 1968.

Hur vet vi då att Nixon och Kissinger var ansvariga för sabotaget? Dels skriver LBJ:s försvarsminister (Secretary of Defense) Clark Clifford i sina memoarer:

The activities of the Nixon team went far beyond the bounds of justifiable political combat. It constituted direct interference in the activities of the executive branch and the responsibilities of the Chief Executive, the only people with authority to negotiate on behalf of the nation. The activities of the Nixon campaign constituted a gross, even potentially illegal, interference in the security affairs of the nation by private individuals.

(Hitchens, Christopher. The Trial of Henry Kissinger (s. 8-9). Grand Central Publishing. Kindle Edition.)

Dels lät LBJ sammanställa dokument de hade om Nixon och Kissingers sabotage. De förvaras i en serie dokument döpta ”Chennault files” på LBJ:s bibliotek. När Nixon hamnade i bekymmer under Watergate så försökte han pressa LBJ att använda sina kontakter i Kongressen för att komma undan:

But LBJ trumped Nixon by threatening to release the complete National Security Agency (NSA) Chennault files showing that the Nixon campaign had “illegally interfered with the Paris Peace talks by convincing Saigon to stay away until after Nixon came to office.” Vice President Ky [Sydvietnam] wrote, “By holding out we deprived the Democrats of their election victory, and Nixon became president instead.”

(Berman, Larry. No Peace, No Honor: Nixon, Kissinger, and Betrayal in Vietnam (s. 35-36). Free Press. Kindle Edition.)

För 50 år sen förrådes det amerikanska folket. Miljontals människor fick betala med sina liv för de handlingar som Richard Nixon och Henry Kissinger genomförde. I strid mot amerikansk lag, i strid mot krigets lagar och folkrätten.

Är det inte dags att Kissinger ställs till svars?

Kissinger är dessutom personligen ansvarig för:

Henry Kissinger tilldelades Nobels fredspris 1973.

Källor

Larry Berman, No Honor: Nixon, Kissinger, and Betrayal in Vietnam

Christopher Hitchens, The Trial of Henry Kissinger

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Sjuk retorik i pestens tid

Många läste säkert Albert Camus’ Pesten i våras. Det är förstås en bok om hur sjukdomar sprids i ett samhälle. Det är också en berättelse om människan och om gemenskap. Den visar att människor kan bli likgiltiga inför andras problem, för att man tror att just ens egna problem är unikt. Camus visar dock att det finns en gemenskap med andra, en livsviktig solidaritet och att den blir möjlig när vi väljer att kämpa mot död och lidande.

Camus skriver: ”Jag säger bara att det på denna jord finns farsoter och offer och att man så långt det är möjligt måste vägra stå på farsotens sida.” Camus står på människans sida och påminner om vår nästa. Att utan den gemenskapen blir livet tomt och kallt.

Camus levde under andra världskriget och fick se lite av det värsta som hänt mänskligheten. Idag så tycks den rasism och grymhet som utmärkte krigsåren vara bortglömd, den erfarenhet som lärde Camus att försvara människan har gått förlorad. Nazisterna talade gärna om judarna som sjukdomsspridare. I Sverige så uppmärksammades sjukdomar som TBC särskilt hos de så kallade ”tattarna”. De var föremål för ständiga utredningar och uppföljningar. Men även samerna ansågs vara sämre och kunna bära på sjukdomsanlag. Allt det här är noggrant dokumenterat och beskrivet av Forum för Levande Historia i deras kunskapsöversikt över rasism och främlingsfientlighet i Sverige.

Inte trodde jag att jag igen skulle få höra beskyllningar om att utlänningar är smittbärare. Men döm av min förvåning. Jag ser idag på SWEBB-TV , en kanal som varit lite omskriven nyligen eftersom YouTube stängde av den från sitt utbud.

I programmet säger Katerina Janousch så här:

”Och kvotflyktingar, glöm inte bort dem, som flygs direkt från länderna till Sverige, gärna norrut, och det här pågår liksom i det tysta. /…/

Sverige har inte varit särskilt aktiva vad det gäller hälsokontroller av flyktingar eller migranter som kommer till Sverige… I dessa pandemitider borde det ju vara A och O. För jag tänker på hur andra länder förfar med hälsokontroller, det är ju stenhårt. Man tar tester, man provtar, man tar temp, man låter dem sitta i karantän.

Men här är det som om att inga sjukdomar finns. Det är ju inte bara pandemi. Det kan vara andra sjukdomar som finns utomlands men inte i Sverige. TBC till exempel som har kommit in i Sverige. Fast det är en sjukdom som varit utrotad.”

Retoriken från trettiotalet förefaller vara tillbaka. Saker sker i hemlighet. En central komponent i det nazistiska narrativet var den dolda fienden. I det fördolda har judarna utdelat dolkstöten i ryggen. I det fördolda förs nu sjuka asylsökande in i Sverige. Känns det igen? Vidare måste svensken vakna och se att detta sker. Medlöparna i staten vidtar inte de åtgärder som borde genomföras ”ta tester, provta och ta tempen” – som ju är samma sak, men allt det slarvas det med. Dags att vakna. Deutschland Erwache! var slagordet under nazisternas fackeltåg. Sverige måste vakna och se att det väller in smittade invandrare över gränsen. I det tysta.

Sen lögnen. Den ogenerade lögnen. Große Lüge som Josef Goebbels blivit känd för. Janousch säger: ”TBC till exempel som har kommit in i Sverige. Fast det är en sjukdom som varit utrotad.”

Men hur är det med den saken? Folkhälsomyndigheten borde väl ha statistik över incidensen, dvs hur många som fått sjukdomen varje år. Och det har de, per 100 000 innevånare. Den går hela vägen tillbaka till 1940. Den ser ut såhär:

Tuberkulos är en gammal sjukdom. Den dödade Franz Kafka och John Keats. Den har ett rätt långsamt förlopp. Det är en bakteriesjukdom så den har bekämpats framgångsrikt över hela världen med antibiotika. Men som FHM:s statistik visar har den aldrig gått att utrota helt. Till och med i Sverige så har den inhemsk spridning (vilket molekylär typning av tbc-stammar kunnat påvisa). Det upptäcks cirka 6 fall om året per 100 000 (se ovan).

Sjukdomen har fått viss ökad spridning på grund av HIV och AIDS och är vanligare i södra Afrika. De som oftare får sjukdomen är eller har:

  • Tidigare otillräckligt behandlad tbc
  • Hiv/aids och andra kroniska sjukdomar som malignitet, njursvikt, diabetes mellitus
  • Immunmodulerande behandling t ex TNF-alfahämmare, glukokortikoider (> 15 mg prednisolon/dag)
  • Spädbarn
  • Tonåringar
  • Åldringar
  • Missbrukare
  • Hemlösa
  • Personer med ursprung från eller annan lång­varig kontakt med högendemiskt land (Afrika
    söder om Sahara, de flesta länder i Asien) eller miljö (flyktingläger, fängelse)

Avslutningsvis så får jag stämma in med Per Gudmundsson i dagens Bulletin i att jag är emot censur, inte för att hitta de islamistiska terrorister som han gjort till sitt journalistiska korståg. Utan för att avslöja det förakt för FN:s deklaration för mänskliga rättigheter som nu får allt större spridning. Artikel 14, rätten till asyl är under angrepp, de förhatliga, smittspridande ”kvotflyktingarna” är ammunitionen.

Det är viktigt att unkna konspirationsteorier, skrämsel om farliga sjukdomar bland flyktingar och rena lögner som ställer människa mot människa kommer fram i solens ljus. YouTube borde inte sagt upp SWEBB-TV. Det är bra att de avslöjas med sin sjukdomsretorik. Uttalandena som dessa kommer tillslut prövas som hets mot folkgrupp och gränser för vad som är ok kommer sättas i laga ordning. Det vi behöver mer än censur, kontroll och regler är dock att lyssna på Camus mänskliga budskap: vi borde ställa oss på offrens sida, inte på farsotens.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Dålig stil

Jag får höra om nya tidningen bulletin.nu och läser först ”Folk har inte glömt Vänsterns vuvuzuelor”. Där går tidningen till angrepp mot en insamling Vänsterpartiet ska ha startat. Vänsterpartiet säger sig vilja ”ta matchen med högermedia” skriver tidningen. Dit ska tydligen bulletin.nu höra.

Jag blir nyfiken och kastar mig över tidningen och jag läser med stort intresse Per Gudmundssons artikel om Stockholms blodbad och Paulina Neuding om att hon vill ha ett mer ”evidensdrivet offentligt samtal” i sin artikel ”Detta är Bulletin – Sveriges nya dagstidning”, som presenterar tidningen och dess syfte.

Eftersom blodbad och evidens kommer upp såhär tidigt i tidningens skriverier så kanske det inte är konstigt att det första som slår mig med tidningen är dess val av typografi:

För är det inte faktum att det är ett tämligen iögonfallande val av typsnitt för en tidning? Gotisk stil? Frakturstil? Folk har inte glömt Vänsterns vuvuzuelor, skriver tidningen, men tidningens journalister tycks ha glömt Der Stürmer och Wiking, den nordiska SS-divisonen. Frakturstilens popularitet i nazipropagandan måste också fallit helt ur minne:



Dessvärre är det inte nog med att de på Bulletin har glömt nazismens historia. De verkar dessutom ha dålig koll på hårdrock, ett viktigt fält inom modern journalistik. För de har också missat att frakturstilen blivit rätt stilbildande bland, ska vi kalla dem ”fosterländska”, rockband som Sabaton med fina live-plattor som ”Swedish Empire”. Och de tycks också missat Ultima Thule, som inte är lika bra musikaliskt som Sabaton, men som är kända för så kallad Vit makt-musik.

Men allt detta är förstås inget som Bulletin avser eller inser. De ser inte parallellen. Det inser jag ju. Det är förstås inte alls meningen. Jag inbillar mig. Och Sabatons S ser ju inte alls ut som frakturstilens 𝔖𝔞𝔟𝔞𝔱𝔬𝔫, så det kan det ju inte alls vara fråga om frakturstil det där. Man har inte velat väcka de associationerna. Så dumt av mig.

Kanske är de på tidningen istället pålästa om att Hitler själv inte gillade frakturstil? Eller så vet de med sig att Berliner Zeitung har frakturstil? Och då blir det ju ok. Det här är förstås bara det inbillade högerspöke som vänstertokar får för sig i sina rödvinsrus. De inbillar sig bara att det finns en likhet och att det skulle ha nån betydelse. Men i själva verket är allt en ren tillfällighet och betyder ingenting alls.

Avslutningsvis måste jag medge att jag blir lite imponerad för det tycks som tidningen lyckats skapa ett riktigt bra click-bait, i typografisk form. Helt oavsiktligt. Men som gammal typografisk nörd måste jag på ren evidens-grund påminna om att frakturstil har låg läsbarhet. Det är en dålig stil. Det vet alla.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

De starkas skola

Väl formar den starke med svärdet sin värld. Så börjar Tegnér dikten Det eviga. Han kommer till slutsatsen att den starkes värld egentligen inte håller i längden och att framtiden ligger i sanningen.

I dagarna avslöjades Dagens Nyheter ett brev från Jensen om att deras skola ”inte är för alla”. Regeringen svarade med kritik: i Sverige har vi en skola för alla. Jensen stoltserar med att de gått från en skola för de som inte har privilegier till en skola för de som har dem. Villaområdenas barn och ungdomar är mer värda än hyreshusens. Svart på vitt. Utan skam säger Jensen de är en skola för de starka. Ansvarigt statsråd säger Jensen vill ha lätta elever för att slippa kostnader för stöd och hjälp, så skolans pengar kan bli ägaren Håkan Jensens pengar.

När jag googlar på Jensen och tittar på bilderna i flödet så förstår jag mer.

I bilden så säger eleven att på Jensen ”kommer du inte ha nån lärare som daltar runt dig”. Det låter bra. Dalt är inte kul. Men att Jensen valt just den bilden, det citatet. Är det ett sätt att friskriva sig? Är det varningstexten på cigarettpaketet? Här får du inte hjälp?

I bildflödet får man en bild av de elever Jensen vill visa upp. De som går hos dem, skolan som inte är för alla.

Jag skrattar till när jag ser ännu en bild från de starkas skola. Den är på en tårta.

Enligt före detta Jensenlärare som jag talat med så bjuder Jensen på tårta när eleverna är missnöjda. Låt folket äta tårta, sa Marie Antoinette. Ja, så att de inte klagar så högljutt.

Att Jensenskolan vänder sig till de få erkänner de alltså numer själva. Men kanske gick det att lista ut innan? Skolans sigill är full av styrkans, framtidens och historiens symboler. En bågskytt som skjuter mot stjärnorna. Att skolan grundades 1996 får vi också veta. Det mäktiga språnget mot framtiden och historiens vingslag. Även om 1996 inte är riktigt lika vördnadsbjudande som 1896, så är ju 24 år ändå nåt att peka på bland alla popup-friskolor?

När SVT avslöjar att Jensen ligger i topp när det gäller avvikelser från nationella prov, att de sätter några av Sveriges snällaste betyg säger Jensen inget är fel. Även om eleverna i SVT:s intervju medger att det är lite för lätt att få bra betyg hos Jensen. Det ska inte daltas, men tårta och snällbetyg ska eleven ha.

Sanningen får inte komma fram. Men nu gjorde den det. Jensen är inte en skola för alla. Det är en gräddfil för villastadens unga till utbildningsplatser på universitet utan ansträngning. Det ironiska är att Tegnér hade fel. De starka vinner. Och sanningen glöms bort.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Ordet som försvann

Ingenstans i läroplanerna står det att undervisningen ska vara relevant. Ordet finns för all del med på sina ställen i kursplanernas kunskapskrav. Lite drygt 60 gånger nämns ordet i kunskapskraven:

Eleven väljer texter och talat språk från olika medier och använder på ett relevant, effektivt och kritiskt sätt det valda materialet i sin egen produktion och interaktion

Eleverna ska kunna visa relevant kunskap. Men undervisningen behöver inte följa detta krav. Nä, ingenstans står det att undervisningen ska vara relevant.

Är inte det lite märkligt? Särskilt med tanke på att en av de vanligaste frågor ungdomar har kring det de ska lära sig handlar om vad det är till för: ”varför ska jag lära mig det här?”

Jag har tillbringat de senaste 25 åren i skolvärlden, på ett eller annat sätt. Om jag ska spetsa till det har jag på den tiden lärt mig två saker. Den första är att den goda viljan är väldigt viktig, att som lärare behöver man vilja det bästa för sina elever. Man behöver gilla dem. Vilja dem väl. Den andra är att eleven behöver uppfatta lärandet som relevant, de behöver känna att det är intressant, värt att veta och att det som händer i skolan relaterar till dem, som individer (och människor).

Begreppet relevant är kanske lite förföriskt? Och samtidigt undanglidande? Men jag tänker först på Rousseau, som låter Émile få olika inbjudningar i korta brev. Émile lyckas inte läsa dem och när han sedan får dem lästa för sig inser han att han missat ett kalas eller en spännande utflykt. Är det relevans? Att man missar nåt om man inte lär sig? Är relevant samma som nyttigt?

Inte riktigt. Relevans handlar om att väcka intresse. Så det är vanligt att börja en lektion med en lek, ett spel, eller en film med nåt spektakulärt eller lustigt. Men har man bara det så blir undervisningen ett jippo eller nån slags tiktok-video. Det krävs nåt som skapar en uthållig vilja att arbeta. Och då behöver undervisningen handla om nåt som är värt att veta, värt att kunna. Lite som Émile. Att lära för man tjänar på det. Men inte bara nyttiga saker är värda att veta. Värt att veta är också sånt som relaterar till en själv. Det som blir en del av mig är viktigt. Men vad innebär då det?

Jag tror två villkor behöver vara uppfyllda för att något ska relatera till en själv.

1. När nåt relaterar till en själv så är jaget med i ekvationen. Det vill säga att det jag gör som elev har betydelse. Det jag säger, gör, skriver, osv. betyder nåt för människor i min omgivning: mina kamrater och min lärare.

2. När nåt relaterar till en själv så är frågan vi ska lära oss om angelägen utifrån min livsvärld. Det handlar om nåt jag undrar över. Det kan vara varför jag finns, varför det är svårt att älska, eller hur kan jag förstå mig själv, eller allt som händer i världen. Eller varför inte: var kommer vi ifrån? Var tar vi vägen?

Jag blev påmind om hur viktiga djupt kända frågor är när jag härom kvällen såg en intervju med Carl Sagan. Han sa: ”The thing I find most striking is the enormous, remarkable ability of virtually every small child for learning. They start out eager, intellectually wide-eyed, asking extremely clever questions about the world. But then something happens, by and large, to discourage them.”

Och när jag läser Dragons of Eden tycker jag mig möta en person som aldrig blev stukad av sin omgivning, ett barn som fick uppmuntran. Carl Sagan växte inte upp och la frågorna åt sidan. Utan han förmår som vuxen att nyfiket ställa dem igen, söka svaren och sprida intresset vidare. Som när han beskriver universums historia i relation till ett kalenderår. Hur ska jag kunna begripa hur gammalt universum är? Hur lång tid är egentligen 13,8 miljarder år? Kanske förstår jag bättre om jag jämför med nåt jag känner till, ett vanligt år?:

När jag läser sidorna ovan, inser jag att saker som jag inte vet är relevanta för mig: de kan göras relevanta för mig. Jag inser att att den här kunskapen är värd att känna till (att den rentav är fascinerande), trots att jag själv inte visste om att den var värdefull, förrän jag fick reda på den. Det vi kan lära oss av det här exemplet är att de frågor som läraren har kan göras relevanta för eleverna. Det går att gestalta, levandegöra och det går att förklara varför ett kunskapsområde är angeläget.  Varför man ska bry sig om just de här frågorna.

Men trots att Sagan är medryckande och fascinerande så är han kanske inte allas kopp te? Jag tror förstås de frågor han ställer är allmängiltiga och sättet han ställer dem tror jag väcker insikten att de är värda att ställa (helt utan att vara särskilt nyttiga). Men. Är man som lärare inte beredd på att ha fel, beredd på att fundera över och lyssna på vad eleverna är nyfikna på, idag, på att prata med dem om svaren på frågor som de ställer så riskerar man mycket. Kanske riskerar man att de helt tappar sugen?

Att undervisa om svaren på frågor som eleverna inte ställer och kan relatera till är fåfängt. När elever tvingas lära nåt de inte är intresserade av så kan de kanske i vissa fall fås att lyda med krav, påtryckningar och betyg. Men vissa berörs inte av kursplanernas krav, skolbokens givna kunskaper och en lektion som mamma och pappa säger är nyttig: de undrar över nåt annat. Då är det lätt de halkar efter och att man i skolan förstår att de behöver stöd. Hur ska man då göra?

Man skulle kunna tro att svaren på den frågan fanns i skollagen. Där ska väl elevens rätt försvaras? I bestämmelserna och i deras förarbeten talas det mycket riktigt om rätten till stöd. Men när man nyfiket läser vidare så får man reda på att stöd i normalfallet ska ske i form av ”extra anpassningar” av undervisningen. Och att med det menas saker som att få ett särskilt schema för dagen, extra tydliga instruktioner, stöd att sätta igång arbetet och mattestugor (Prop. 2013/14:160, s. 21). Det är så man som lärare ska anpassa undervisningen om eleven kört fast. Det är förstås inget fel med de åtgärderna. Men är det verkligen där skon klämmer?

Det skrämmande är, för mig, att man inte ens nämner att eleven kanske sitter på svaren kring vad som behöver göras. Att: ”ja jovisst jag behöver hjälp med ett särskilt schema, men det hade ju varit bra om innehållet kändes viktigt. Hade underlättat, mer”. Om läraren inte är beredd på att eleven ibland kör fast just, för att hen inte förstår vad som är meningen med det vi gör i skolan är risken att de extra tydliga instruktionerna bara ”extra tydligt” beskriver något som eleven inte uppfattar som relevant.

Relevans är, av allt att döma, ett ord som försvunnit ur läroplanerna och bestämmelserna. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att målen som eleven ska uppnå är satta av nån långt bort. De är inte förhandlingsbara och ”ska uppnås”. Det är tydligen viktigare att kraven på eleverna ska vara likvärdiga än att de ska vara meningsfulla för eleverna.

Att eleverna är människor och att människor behöver mening är kanske inget man tänker på längre? Så när man läser regelverket kring hur man ska stödja de elever som halkat efter så kanske man inte ska bli så förvånad som jag blir. När undervisningen ska anpassas till dig som elev så är åtgärden, för all del, en teknisk förbättring. Men frågan om vad som kan få dig som elev att känna dig delaktig, vad som betyder nåt för dig. Den ställs inte.

 

Lämna en kommentar

Under Bedömning, Debatt, Kritik, Meta, Motivation, Spekulativ, Undervisning, Utbildning

Kartan eller terrängen?

En av de mer spridda begreppen i de rådande läroplanerna är ”progression”. Det har talats om progressionsuttryck och om att läroplanen, det centrala innehållet och särskilt kunskapskraven ”har en tydlig progression” mycket sedan 2010. Att man genom sin skolgång ska ha en progression i skolan förefaller förstås självklart. Men hur en sådan progression kan beskrivas och bedömas är inte alls lika lätt att bli överens om, eller om det ens är fruktbart att försöka få syn på denna kunskapsprogression i alla lägen.

På det senaste har nämligen begreppet progression, eller learning progression (Lp) som det kallas på engelska fått tåla en tämligen rejäl sågning i Storbritannien: ”the findings we have presented suggest that the theory of learning that is inherent to the Lp approach is unhelpfully simplistic.”, skriver Tom Gallacher and Martin Johnson i det senaste numret av forskningsstidsskriften Research Matters, som ges ut av internationellt erkända Cambridge Assessment.

I Sverige verkar begreppet ännu fått liten kritik, eller så har kritiken eller problematiseringen fört en rätt undanskymd tillvaro. Man kan emellertid hitta texter som problematiserar begreppet. Ann-Marie Körling, rikskänd lärare, skriver i sin blogg redan 2011 om progression: ”Det centrala innehållet i årskurs 4-6 kring att skriva är att skriva och disponera sin text samt redigera dem (Lgr 11 s. 224). Det betyder alltså att skriva för hand och för dator får en utveckling mot att också inbegripa disposition och redigering. Vilket givetvis kan undervisas om under hela skolgången, redan tidigare om man så önskar.” Körling tycks märka att det inte finns någon särskild anledning att börja med det här centrala innehållet först i årskurs 4-6. I själva verket kan man börja med det tidigare ”om man så önskar”.

Skolverket själva vidgår lite av problemen med progression i ett av sina kommentarmaterial och skriver: ”När läraren eller lärarlaget ger sig i kast med uppgiften att i praktiken hitta en lämplig progression genom innehållet är det inte så lätt. Progression är i sig ett komplext begrepp, och det är ofta långt ifrån enkelt att anvisa en progression av ett innehåll som underlättar lärandet, särskilt inte om den ska passa alla”. Nedan en tabell från sagda kommentarmaterial och på samma sätt som i Körlings resonemang förefaller det inte som direkt orimligt att innehållet för årskurs 4-6 skulle kunna dyka upp redan 1-3. Se bilden nedan.

Progressionen i kunskapskraven

En annan Skolverkstext som problematiserar föreställningen om en rak lärandeprogression finns i bedömningsstödet för Bild för årskurs 9. Där framskymtar en helt annan föreställning om lärandets utveckling än den trappstegsmodell vi får i centrala innehållet och kunskapskraven: ” lärande i praktiken har sällan en så enkel och linjär struktur. Lärandet kan snarare beskrivas som en zick-zackrörelse. Lars Lindström liknar den här ibland cirkulära eller slumpmässiga processen vid den gamla visan om prästens lilla kråka” (dvs, än slank han hit, än slank han dit). (Professor Lars Lindström var en pionjär inom pedagogisk bedömning, inom bildämnet.)

Det verkar, detta till trots, förhålla sig så att kunskapskraven ska förstås som att de har en rak progression. Bestämmelserna för betygsskalan lyder: ”Kraven för betygen A, C och E ska precisera vilka kunskaper som krävs för respektive betyg. Kunskapskravet för betyget D innebär att kraven för E och till övervägande del för C är uppfyllda. Kravet för betyget B innebär att även kraven för C och till övervägande del för A är uppfyllda.” För att få betyget E behöver du uppfylla allt av vad som framgår av kunskapskravet för E. För att få C behöver du ha uppfyllt kraven för C, som antas ligga på en annan kvalitativ nivå ( ”Läraren i exemplet går först igenom sin sammanfattande dokumentation och analyserar och värderar vilken kvalitet en elev visat på sitt kunnande i förhållande till en del av kunskapskraven”, skriver Skolverket i sitt stödmaterial om betygsskalan). Betygsskalan bygger alltså på metaforer som nivå eller trappsteg, om ger uttryck för skillnader i kvalitet. Man kan också höra lärare säga: ”Du är på nivå E och för att nå nivå C behöver du lära dig…”. Ett tydligt kvitto på att metaforen om kunskaper som en trappa, nivåer eller en stege slagit rot i fältet.

Den här typen av metaforer och sätt att tänka kan dock visa sig vanskligt när elevernas faktiska kunskaper ska bedömas. Låt oss ta ett exempel… Man skulle kunna tänka sig att bråktalen i matematik ska förstås relativt tidigt. I läroplanen nämns också bråk redan i målen för årskurs 3. Men att förstå vad bråk är visar sig svårare än man kan tro, i verkligheten. Framförallt är det påtagligt svårt att se när man begripit bråk, rent principiellt. Dels varierar elevernas förståelse beroende på hur olika problem och uppgifter ser ut, dels varierar de utifrån hur kunskaperna prövas – man får skillnader i utfallet om kunskaperna prövas med ett skriftligt prov eller i en muntlig intervju, exempelvis. Gallacher och Johnson skriver:

the idea that progression through levels can be reliably assessed is a simplification since learners can inconsistently demonstrate a range of abilities that do not support a hierarchy based solely on conceptual difficulty. Hart (1981), as cited in Simons and porter (2015), shows examples of students who can demonstrate an ability when asked one way, but not another. For example, in the case of the conceptual difficulty of “knowledge of fractions”, 90 per cent of students can respond that 5/7 is greater than 3/7, but only 15 per cent can respond that 5/7 is greater than 5/9. this difference exists despite the assumed conceptual commonality of denominator and numerator knowledge that underpins fraction knowledge. Differences have also been found between students’ performances on the same skills depending on whether they were assessed by a class test or by an individual interview (Denvir & Brown, 1987, p.106).

Så att döma av forskarnas uppfattning så är kunskapsutveckling något multidimensionellt och inte alls linjärt och trappstegsliknande som betygsskalan och kunskapskraven tycks säga oss. Istället kan troligen eleven saker på olika nivåer i den hierarki vi konstruerat. Och eleven kan också ha motsägelsefulla eller brokiga kunskaper från ett par olika nivåer samtidigt. Bedömningarnas tillförlitlighet är dessutom såpass vacklande att även de ger mixade bilder av vad eleven kan. Vi kan av exemplet ovan förstå att en elev kan förstå principerna för bråkräkning (exempelvis) i delar, men inte i andra. En praktisk slutsats för lärare (från detta) blir troligen att vara mer uppmärksam på motsägelsefullheter i elevernas visade kunskap – för att kunna ge mer ändamålsenlig återkoppling. (Ironiskt nog kritiserar många nationella proven i engelska eftersom de har flera delprov som kan visa på olika kompetensnivå i ämnets olika delar. Dessa brokiga prestationer i ämnets olika delar kompenseras sedan till ett provbetyg. Det är förstås ett tillvägagångssätt som är mer passande i förhållande till hur elevernas kunskaper i ämnet egentligen ser ut, men som vid ytlig betraktelse inte alls verkar stämma med bestämmelserna för betygsskalan.)

Tom Gallacher and Martin Johnson skriver ”teaching and assessment need multiple dimensions to understand variance in performance rather than the unidimensional ladder analogy. Feedback which reflects a learner’s inconsistencies would arguably be more useful for planning future educational activities required by educators.”

Avslutningsvis. Det tycks som vi hamnat i en ”kartan eller terrängen”-konflikt i skolväsendet, när det gäller progression. Kunskaperna ska bedömas utifrån kunskapskraven och inte sällan används de som utgångspunkt för feedback. Progressionen (och kunskapernas beskrivning i stort) är dock för grovhuggen i förhållande till den komplexitet och variation man kan se i en elevs kunskaper. I värsta fall misstar vi kartan för terrängen? För elevens del blir troligen feedbacken mer hjälpsam – och betyget mer rättvist – om lärarna utgår från det de ser, snarare än det de borde se.

Lämna en kommentar

Under Bedömning, Debatt, Empiriska studier, Skola, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Poäng på prov?

9781412916820_200x_standard-setting

En sak man ofta hör från lärare är att man inte kan ha prov med poäng på. Är det så? Låt mig försöka svara på ett så lekmannamässigt sätt som jag nu kan. Svaret utgår från boken Standard setting (2007) av Gregory Cizek. Har den som pdf men vågar inte dela den här. Kan dock dela min powerpoint på boken från när jag redovisade den på Skolverket, 2010.

För att svara på frågan behöver vi backa till vad vi egentligen vill veta. Alltsomoftast vill vi veta vad andra vet. Anledningen till att vi vill veta det är att vi vill ge höga betyg till de som vet mer eller bättre, än de som vet mindre eller sämre.

Om kunskaperna är färdigheter som förmågan att köra bil så kan man inte enbart ”mäta förmågan” med ett poängsatt, skriftligt prov utan troligen behöver man ha nåt slags praktiskt förarprov också för att få acceptans för att provet kan säga nåt om hur duglig man är som förare.

Om kunskaperna är rent teoretiska så är det lättare att tänka sig poängsatta prov kan fungera – utifrån långa traditioner i skolan om inte annat. Förmågan att lösa matematiska problem är dock nåt man kan tänkas redovisa både muntligt och skriftligt. För att få en allsidig bild av någons kunskaper i matematik behöver man ofta se en person lösa matematiska problem i lite olika situationer och under lite olika villkor.

Hur gör man då poängsatta prov i förhållanden till kunskapskrav eller olika ”curriculum demands”?

Normalt sett följer man en process som ser ut såhär:

  1. På en forskningsinstitution där man kan mycket om mätteori och kunskapsbedömning inom ett visst ämne så samlar man experter inom ett visst ämne och årskurs för att ta fram provet. Det första man tittar på är provets syfte. Det styr provets design mer än något annat.
  2. Utifrån experternas råd och med hjälp av yrkesverksamma lärare i årskursen och ämnet börjar man ta fram uppgifter som passar syftet och ämnet och elevens ålder. Man diskuterar uppgifterna och försöker ta bort konstiga uppgifter som har brister eller är lätta att missförstå eller inte alls handlar om ämnet eller syftet med provet. De uppgifter man har kvar prövar man ut på sisådär 500 elever.
  3. När man får in utprövningsdata så kan man beräkna hur svår en uppgift är samt hur väl den diskriminerar mellan olika kunskapsnivåer. Inom klassisk testteori används oftast helt enkelt andelen rätt svar som mått på uppgifterna svårighetsgrad. Olika uppgifter sorterar olika bra mellan kunskaper (diskriminering). En uppgift som diskriminerar bra kännetecknas av att få mindre kunniga elver svarar rätt på uppgiften och många mer kunniga elever svarar rätt på uppgiften. Man kollar sen vilka uppgifter som är svårast och man kollar att de håller ihop. Dvs om det finns nån uppgift som både de bästa eleverna har 50/50 på och de sämsta har 50/50 på så brukar den slängas p.g.a. för dålig diskriminering. En uppgift ska hjälpa att avslöja vem som är bättre än nån annan. Det finns olika mått för att att kontrollera att uppgifterna testar ungefär samma sak, dvs att de hänger ihop, Cronbach alfa brukar användas inom klassisk testteori. Uppgifter som diskriminerar dåligt bidrar lite till att få provet att hänga ihop. Chronbachs alfa brukar sägas vara ett mått på provet reliabilitet (mätsäkerhet) och ju fler uppgifter med hygglig diskrimineringsförmåga desto högre reliabilitet.
  4. Ungefär här börjar man med möten med paneler med yrkesverksamma lärare. Här följer man ofta nån av de metoder som finns för att avgöra kvalitativa skillnader i provresultaten. Den mest populära metoden kallas Angoff-metoden. När man följer den så diskuterar man med panelen vad som menas med godtagbara kunskaper i ämnet och årskursen. Man tittar på kursplaner och krav och försöker konceptualisera den miniminivå som ska finnas i ämnet och årskursen. Efter det får varje panelmedlem skatta hur stor chans det är att en gränsfallselev skulle klara var och en av uppgifterna på provet (uttryckt som procent). Utifrån skattningarna kan man få en första bild av hur många poäng som krävs för att få ett godkänt resultat på provet. Det är den så kallade kravgränsen, för precis den elev som ska ha ett godkänt betyg som man försöker identifiera.
  5. När alla panelmedlemmar gjort sina skattningar och man räknat ut vad det skulle innebära i termer av poäng för den elev som precis ska ha ett godkänt betyg. Man får då se item p-värdena från utprövningen. Om nån vill skatta om en uppgift utifrån det så går det bra i denna andra omgång.
  6. Man räknar så ut en ny kravgräns. I det här skedet ska man enligt Gregory Cizek, ha en tredje omgång med diskussion om kravnivån är rimlig utifrån skolsystemet och samhället. Dvs är kravgränsen hållbar? Den slutliga kravgränsen beslutas av den myndighet som har uppdraget att fastställa kravnivåer för skolväsendet.
  7. Man upprepar sedan proceduren med skattningar utifrån nästa nivå. Den första kallas ofta för basic i litteraturen och den andra nivån kallas proficient. Det kan man tänka motsvarar nivåer som E och C som provbetyg i vårt system.
  8. Det bärande i alla kravgränssättningsmetoder är att man ska följa en föreskriven procedur utifrån ett ramverk man har för provframtagande. Man ska dokumentera avvikelser ifrån ramverket och man ska utvärdera sitt arbete med hjälp av oberoende forskare så att man har en stringens i provframtagandet. I själva verket så ligger själva rättvisan i ett prov aldrig i en absolut rättvisa utan i en procedurell rättvisa och transparens. Precis som i en domstol kan man aldrig vara helt säker på att man kommer fram till sanningen med stort S, men man ska kunna vara säker på att domstolen och provet följer reglerna för avgörandet.

Så tillbaka till det här med poäng på prov. Av ovan kan man se att metoder för provframtagande ska följa vetenskapliga krav på öppenhet, granskning och kvalitetssäkring. Man väljer ut de uppgifter till provet som bidrar till ökad reliabilitet och innehållslig validitet. Många kan nog anklaga poängprov för bristande validitet och kravgränserna är förvisso godtyckliga (arbitrary) och följer ingen naturgiven hierarki.

Fördelen med poängsatta prov är att de normalt sett har en mycket högre reliabilitet än betygsbedömningar av uppsatser eller muntliga presentationer. Men ju fler kravgränser provet har desto längre måste provet bli, eftersom varje kravgräns har ett fel.

Så hur man än gör så har man ändan bak. Att man kan ha poäng på prov är däremot sant. Men man behöver ta ställning till vad poängen säger om elevens kunskaper, vilken poäng som är lite svårare att få än en annan och liknande.

Ja, herreminje. Lycka till med provkonstruktionen där ute, kära kollegor! 🙂

Lämna en kommentar

Under Bedömning, Boktips, Empiriska studier, Skola, Undervisning, Utbildning

Dricker kejsaren kaffe?

KUH1985004K137

Kafka skildrar i sin novell Ett kejserligt budskap en befallning från den store kejsaren i rikets mitt som aldrig når fram till den lilla människan som sitter hemma vid fönstret och bara längtar efter ett uppdrag. Kan dagens lagar och regler bära hela vägen fram? Hörs budskapet från riksdagen? Eller blandas det bort och tunnas ut i kakafonin av rapporter, allmänna råd, benchmarks, ägardirektiv, kommunala måldokument, utvärderingar och studier?

Är det kanske dags att ompröva vår tilltro till skriftliga regler, resultatmått och policys? Gunnar Ekman skriver om detta på ett klart och begripligt sätt i sin doktorsavhandling. De första sidorna i hans avhandling beskriver på ett närmast klockrent sätt traditionen att styra med text. I hans bok handlar det om styrningen av polisen, om att gå från ”Text till batong”, i skolans värld handlar det om att gå från läroplan till undervisningspraktik. Styrdokumenten tjänar dock även funktionen att representera vissa ideal… så redan här blir det en konflikt mellan det vi säger att verksamheterna är på pappret och vad de egentligen är. Det gäller nog lika mycket på skolan, som på polisstationen.

I värsta fall blir texterna om verksamheterna rena illusioner och omöjliga att följa. Då skapas en öst-statifiering i verksamheterna, där gräsrotsbyråkrater som lärare och poliser börjar skaka på huvudet och bilda egna normer över kaffekoppen på jobbet. Där är förstås inte chefen eller rektorn eftersom hen sitter böjd över olika resultatdokument som tyvärr inte visar vad hens personal jobbar med, utan som svarar mot olika benchmarks som ännu högre chefer satt upp.

De har heller inte pratat med poliserna i fältet eller lärarna på golvet. Läs sidorna 1-3, riktigt snygg öppning på boken.

https://ex.hhs.se/dissertations/221680-FULLTEXT01.pdf

Eller kan vi kanske övergrygga problemen och nå längre? Erik Wikberg, verksam vid Handelshögskolan i Stockholm, tycks i sitt paper Polysemy and plural institutional logics (2017) ändå vilja tro att framtiden ligger i att lyckas hantera mångtydiga måldokument. Han förefaller mena att med hjälp av mångtydiga måldokument så ska verksamheter kunna styras mot ”kvalitet”, genom att de försöker utnyttja det motsägelsefulla i målen, i stället för att renodla bort komplexiteten med hjälp av olika enkla mått.

Wikberg ser styrdokument, regelverk, benchmarks och mål som olika typer av institutionella logiker som ligger som styrande sedimentlager i en organisation. Även de konflikter som kan finnas mellan olika institutionella logiker skulle kunna utnyttjas för att försöka komma närmare det som är bra, snarare än att styras bort från det. En journalist som tvingas balansera mellan marknadslogiken och sin yrkesetik får då balansera ut olika sedimentlager av styrning för att nå så långt som möjligt, i riktning mot kvalitet, för att använda hans eget exempel.

Wikberg tycks dock vara lite försiktig när det gäller hur olika lager viktas mot varandra. Det konkreta kan ju tänkas få väga tyngre än det abstrakta? Alla arbetsplatser vet väl om att det är enklare att diskutera var cykelstället ska stå, än hur man ska arbeta med ”bemötandefrågor”.

Att management och forskningen om ledarskap till slut skulle möta den moderna språkforskningen är väl klart, men på regeringskansliet och på våra olika myndigheter råder – detta till trots – en fortsatt optimism kring förutsättningarna för att lära verksamheterna att göra rätt genom att ge dem rätt instruktioner.

Så mötet med det mångtydiga och med språkspelen och konflikterna mellan olika lager av styrning blir kanske bara ett möte på pappret i akademiska texter – inte ett möte mellan ledare och ledd över en kaffekopp, på golvet. Frågan blir kanske till slut: dricker kejsaren kaffe? 😉

Lämna en kommentar

Under Humor, Ledarskap